Det är hög tid att erkänna sitt ursprung. Född i Lidköping, uppvuxen i Motala och numera bosatt strax utanför Linköping. Snart tar jag och Heléne det avsevärda språnget till en plats utanför Mjölby. Vilken resa genom livet!
Jag minns då jag tävlade i Formel 3. Östgöta Corren skrev en artikel efter att jag lyckats vinna SM 1984. Ingressen löd som följer: ”Leif Lindström, uppvuxen i Motala, tävlande för SMK Vadstena och bonde i Linköping”. Tänk så fel det kan bli när en bokstav försvinner. Jag som då knappast varit nära vare sig traktor, harv eller gödselstack…
I ärlighetens namn var det med tvekan jag ens kunde kallas ”boende” i Linköping på den tiden. Min lägenhet var sparsamt möblerad och en stadgad kompis på besök, liknade den vid en ”busshållplats”. Jag var nästan alltid på väg någonstans, till tävlingar, utställningar och stackars företagare som övertygades satsa pengar på min verksamhet. Det var då jag lärde mig att packa en resväska på mindre än fem minuter och de plagg som inte hann med, fanns alltid att köpa någonstans på vägen.
Att ständigt vara på väg har förföljt mig och det är ganska typiskt att jag fortfarande inte har en enda uppdragsgivare eller arbetsuppgift på hemmaplan. Det har fått till följd att jag inte känner någon plats som min egen stad. Den ort där jag håller på det lokala laget och snyftar nostalgiskt vid varje tillfälle platsen nämns i ord eller skrift.
Rimligen skulle denna stad i så fall vara Motala och sommartid styrs färden med jämna mellanrum dit. Stundtals även annars, eftersom min vitala 89-åriga mor är bosatt där. Denna juli månad har varit speciell då den knappt innehållit några resor alls. Inga tävlingar och inte en enda sändning på Eurosport. Något liknande har aldrig inträffat tidigare, och jag måste tillstå att det varit mycket njutbart. Passande nog visar även sommaren upp sig på ett sätt som sällan förr – och då är Motala ett riktigt bra mål för utflykter.
Var finns bättre stränder? Är inte Vättern landets finaste insjö, så säg? Nu har man dessutom satt fart på hamnområdet med Motormuseum och riktigt hyggliga restauranger. En tydlig kontrast jämfört med min egen ungdom då krogbesöket oftast bestod av att man blev stoppad vid entrén på Statt. Eller möjligen utslängd om man skulle haft (o)turen att komma in. En gigantisk bro mellan gamla Luxor-rondellen och det vi kallade Jerusalems-badet är snart klar och så även en flerfils väg ända fram till Mjölby. Ett projekt som varit på gång i hela 60 år och ältats fram och tillbaka av tröga byråkrater.
Under min uppväxt var Motala en utpräglad industristad. Motala Verkstad, Luxor, Electrolux och säkert några till av viss dignitet. Starka, solida företag som gav massor med jobb – och aldrig kunde gå omkull. Den omgivande naturen med bland annat de unika badplatserna delades upp så att varje stor arbetsgivare kunde erbjuda sin egen remsa. Det som blev kvar tillhörde resten av befolkningen i den lilla staden. Att Skandinaviens största insjöbad kunde vara av värde för de som bodde på annan ort, var det inte många som tänkte på. Ordet turism tycktes obekant för de politiker som styrde agendan. Nu vet vi bättre. Ingen av ovan nämnda giganter existerar längre och det var nära att hela kommunen gick åt skogen i den s.k. Motala-skandalen.
En skamfilad stad med tidlösa tillgångar ser nu ut att resa sig. Den forna inaveln verkar åtminstone delvis ha ersatts med nytt, friskt blod. Man behöver inte vara född i Motala och ha en farfar som slet ont i gamla verkstaden, för att känna sig välkommen. Allt fler börjar förstå att människor från andra platser ofta berikar och tillför. Nya möten ger nya idéer som i sin tur skapar nya möjligheter. Jag känner lite av detta när jag på nytt börjar upptäcka den plats där jag växte upp. Den fula ankungen verkar ha försvunnit i stadens strömmar och långsamt – i höjd med den magnifika bron – kan jag se formerna av en vit svan.