När jag tog mina första stapplande steg in i bilsportens lockande värld var det med måttliga förutsättningar. Inga egna pengar, inga rika föräldrar, inte några kontakter som ”ärvts” från en tidigare generation. Det enda som fanns var intresse och vilja att tävla. Magin kring racersporten hade byggts upp under tonåren, främst genom ett idogt läsande av både svenska och internationella tidningar. Illustrerad Motorsport var ett månatligt magasin som bara handlade om bilsport. Artiklarna var sakkunniga och inspirerande. Strax efteråt upptäckte jag brittiska Autosport och efter det fanns ingen återvändo. Det var bara att vänta på 18-årsdagen.
När jag ser tillbaka på mer än 20 års tävlande så var själva tiden på banan det som ägnades minst tid. Allt fokus låg på att överhuvudtaget komma till start. På vägen lärde man sig så mycket annat. Marknadsföring, hur man uttrycker sig i text och tal, på vilket sätt olika företag fungerar. Helt avgörande om det skulle gå att sälja in något.
Svensk racing vimlade av entreprenör. Självlärda, kreativa människor som vände ut och in på sig själva och hela livet för att kunna vara med när starten gick. Inte många hade särskilt mycket pengar. Genom hårt arbete och ideellt arbetande kompisar gick det ändå.
Jag ska inte säga att det här helt försvunnit. Men entreprenörerna och de självlärda finns mest i hobbyserierna. Dom bygger bilar, utvecklar dessa och har lika kul på banan som vi hade för 20 år sedan. Men för den här gruppen är racing en hobby och för att ha råd med den krävs ett bra jobb i botten. Det civila och arbetet först. Hobbyn därefter. För oss var det ofta tvärtom…
Flyttar vi oss till de som har större ambitioner med sin racing blir det knepigare. Talang är ett ord som ofta nämns men det är en överskattad egenskap. Utan hårt arbete och målmedvetenhet är det medfödda inte värt särskilt mycket. I racing finns dessutom en annan faktor som dominerar allt annat. Pengar.
Är det då dyrare att tävla i t.ex. SM än förr? I grund och botten faktiskt inte! Som exempel kan jag nämna 1985 då jag köpte en ny Ralt RT30 F3. Den kostade som rolling chassi 18.000 pund. Vad en ny motor betingade minns jag inte men låt säga att det handlade om ca 8.000 pund. Totalt 26.000 som vi för enkelhetens skull gör om till 260.000. Använder vi oss av SCB:s omräknare framgår det att summan motsvarar 545.000 i dagens penningvärde. Ganska exakt vad en ny Tatuus F4 med Abarth-motor kostar. F4 som idag är vad F3 var på åttiotalet. Visserligen finns inte F4 i Sverige men ekvationen stämmer nog rätt bra även med andra klasser/biltyper.
Men att driva bilen har blivit mycket dyrare. Fast det egentligen borde vara tvärtom då dagens teknik är mycket bättre och allt håller ihop på ett annat sätt. Men två saker har fördyrat sporten avsevärt. Människor och däck. Ingenjörer som kostar en god slant anses numera helt nödvändiga och de professionella teamen tar förstås betalt. Varje bil förbrukar mer däck då nya sådana gör viss skillnad. Än värre i GT- och Touring-mästerskap där bilarna numera är tunga som bly med däckförbrukning därefter.
Men största problemet är inte kostnaderna. Det är bristen på intäkter. Från att ha varit en föregångare när det gäller sponsoring har svensk bilsport hamnat på efterkälken. Under 70- och 80-talet var det förhållandevis enkelt att hitta ekonomiska partners och faktum är att under min karriär finansierades tävlandet till 100% av sponsorer. Detta trots att knappt något av det vi gjorde visades på TV. Och jag var långt ifrån ensam om att få det att gå ihop. Picko Troberg och Bosse Emma Emanuelsson var ännu duktigare och det fanns fler.
Nittiotalet innebar en nedgång ända tills Janne Flash Nilsson lyfte svensk racing en nivå till. STCC skapades och flyttades in i TV-rummet. Publik kom och riktigt stora företag samlades åter kring svensk racing. Sådana hade varit där tidigare – under åren då svenska banor tog emot internationella mästerskap – men TV-sändningarna i denna form var något nytt. I kölvattnet växte det fram en rad andra entreprenörer. Staffan Svenby och Greger Pettersson hade funnits där förr men ofta agerat lite i det tysta. Nu tog de STCC till nya höjder och gav team som West Coast Racing, Polestar, Flash Engineering, KMS, Brovallen m.fl. en plattform de aldrig haft förut.
Efter flera framgångsrika år vände det. Långsamt som det ofta gör när en trend pekar åt fel håll. Det lilla landets elit splittrades 2012 och sedan dess har svensk racing inte riktigt kommit tillbaka. Intresset har avtagit och är nu måttligt hos gemene man. Man märker det på kaféer och andra mötesplatser. Fotboll och hockey, förstås. Skidor under vintern och så en del F1. Men nästan aldrig ett ord om STCC och svensk racing.
Det går att skylla på mycket. Tiderna har förändrats. Bilföretagen har annat fokus än motorsport. Människor är mer upptagna än förr. Bilen har inte samma betydelse för bilköparna som tidigare. Säkert sant – mer eller mindre – men ursäkter för knappast saker framåt. För en sak har inte förändrats. Behovet av att tänka nytt och anpassa sig efter den tid vi lever i. Så var det för 20 år sedan och det är likadant nu.
Enligt min mening är problemet att svensk racing saknar entreprenörer. Såväl hos de som organiserar, driver team och bland förarna. De senare är kanske bättre än någonsin på att tävla för det har de gjort sedan 10-års ålder. Men mer än så har de inte behövt bry sig om eftersom föräldrarna alltid funnits där med allt praktiskt. Och pengar. De entreprenörer som skapade saker tidigare har blivit äldre och en del har helt lämnat sporten. Vissa har till och med lämnat livet på jorden. Allt för få har tillkommit.
Svenska Bilsportförbundet borde naturligtvis göra mer. Framför allt ge ekonomiska möjligheter för de som kan föra sporten framåt. Men SBF:s organisation är gammaldags och innehåller inte viktiga delar som försäljning och marknadsföring. Grenarna som ryms inom förbundet är många och i demokratins namn likställs de, oavsett vad de har för allmänt och kommersiellt värde. Kanske vore det bättre om det bildades underavdelningar – en för racing, en för rally o.s.v. – där var och en har ett större ansvar för sin gren?
Men SBF:s roll är inte avgörande. Svensk racing finns, banorna finns och i grunden också kunskap och intresse för bilar och motorsport. Uppgiften är i stället att fånga upp intresset, analysera hur den nya generationen tänker och fungerar och skapa något som lockar. En verklig utmaning för ett gäng riktiga entreprenörer!
