Cykeln är en intressant uppfinning. Två hjul, ram, sadel, nav och kedja plus ett styre så man kan bestämma vart färden ska gå. Resten är upp till föraren. Med goda muskler och bra kondition kan det bära nästan hur långt som helst. I tider då miljön tar så mycket stryk framstå cykeln som en gåva skänkt av själva rörelsen för en bättre planet. Men vår tvåhjuliga vän har en långt längre historia än så, med rötter från det sena 1700-talet.
Alla har vi väl sett bilder på urcykeln med ett stort framhjul där pedalerna placerats direkt på själva axeln. Det var innan någon kom på att nav och kedja är mycket bättre. Växlar var nästa steg och numera är de fler än 20 till antalet. Jag har ingen aning om det är trean, femman, sjuan eller växel tretton jag använder men förstår att en lätt utväxling är bättre då det lutar uppåt, medan den tyngre passar bäst i utförsbacke när medvinden ger extra skjuts.
En cykel behöver inte tankas. Om den kräver bensin är det ingen vanlig cykel utan en motorcykel. Det finns också cyklar för lata eller mindre tränade. Förr benämndes de ”knallert” och försågs med en mindre förbränningsmotor – numera går de på el men utför ungefär samma jobb.
En del använder cykeln som ett bruksfordon. Till och från jobbet till exempel. Andra kör bara för upplevelsens och motionens skull. Jag tillhör den senare gruppen och har aldrig något mer mål än att bli svett och köra skiten ur kroppen. Som bonus får jag en naturupplevelse och vågor i håret.
Att cykla är inte riskfritt. Därför bör man bära hjälm. Cyklisten tillhör en så kallad oskyddad grupp och lever ännu farligare än fotgängaren, eftersom farten är högre. Moderna cyklar har bra bromsar men ingen vill använda dem, eftersom varje inbromsning tar ner farten och då måste cyklisten aktivera musklerna för att återgå till önskvärt tempo.
Att använda bromsarna fullt ut är dessutom svårt och risken att det går över styr överhängande. För ett par somrar sedan fick jag uppleva detta på den så kallade kanalbanken mellan Berg och Borensberg. Det var en varm dag och förutom cykelskor och hjälm, bar jag endast korta shorts och tunt linne. Farten var relativt hög och varje tramptag påhejades av den lilla färddator som sitter på styret. Den mäter inte bara sträckan utan ger också en exakt angivelse av hastigheten. I detta fall skulle den visa sig vara för hög.
En het sommardag innebär ofelbart att många människor vistas ute. Så var det också denna dag. I höjd med småbåtshamnen i Ljungsbro var de extra många. Jag funderade på att sänka farten men gjorde det inte. Plötsligt kliver en liten flicka ut på den smala grusgången, samtidigt som jag möter en grupp cyklande herrar. De kör i bredd, mycket långsamt, talar med varandra och plötsligt styr en av dem rakt mot mig. Detta samtidigt som den lilla korsar mitt körfält. Instinktivt greppar jag båda handbromsarna – för fram- och bakjul – med full muskelkraft. Ögonblicket senare slår cykeln en frivolter framåt och jag följer givetvis med. Det svider i skinnet då jag färdas på rygg ett antal meter och redan innan det tagit stopp är jag mer förbannad än rädd.
Någon sekund senare står jag upp, hittar cykeln, konstaterar att den är oskadad, för att direkt därpå rikta in mig på mannen som vinglat över på min sida. Lämpligt nog har han och sällskapat stannat upp för att se vad som hände. Detta försök till omtanke imponerar dock inte på mig och han får sin dom med orden: ”Blindstyre!”
Han tar det med fattning och kanske ber han om ursäkt. Jag minns inte riktigt. Däremot kommer jag ihåg hur flickans mamma höll barnet i ett järngrepp och faktiskt såg skräckslagen ut. Med några ord av välmening lämnade jag dem och cyklade vidare den dryga mil som återstod hem. En smula skrapad och blodig här och var men inte så illa att det påverkade fortsatt framfart. Följande kilometrar tunnades folkleden ut och jag kunde återgå till samma tempo som innan. I fartvindens sus försökte jag samtidigt skaka av mig hur det kunde ha gått om inte bromsarna fungerat så bra. Hellre en kullerbytta och några sår på kroppen än ett påkört barn och ärr för resten av livet.