Storebror ser dig. Grannen likaså. För att inte tala om dina vänner på Facebook. Att vara sedd tillhör den nya tiden och är säkert bra för alla som tyckt att de tidigare fått för lite uppmärksamhet. Många berättar mer än de kanske borde och jag har själv märkt att det är svårt att bidra med något nytt i sällskapslivet. Så snart jag försöker tala om det som hänt, får jag veta att det redan stått att läsa på FB.

Jag gillar egentligen inte att tänka bakåt men visst fanns det poänger med livet innan mobila telefoner, bärbara datorer och sociala medier. De resor man gjort genom åren – hur hade de format sig om dagens teknik funnits då? Ingen vet, mer än att hade varit annorlunda. Men hur hade resan till italienska Monza 1987 gestaltat sig om vi då hade varit lika enkla att nå som nu?

Min dåvarande kompanjon Stanley Dickens och jag levde ett spännande och hektiskt liv på den tiden. Vi tävlade i racing så ofta det gick samtidigt som vi försökte driva en reklambyrå. Inför den säsongen hade vi bestämt att trampa gasen i botten extra mycket på båda dessa områden. Vi jagade körningar i Sportvagns-VM samtidigt som vi fick en extra kompanjon på reklamsidan. Med honom kom ett antal anställda och några nya kunder. Livet lekte och pengar skulle strömma in. En av de nya var Expert-kedjan med moderbolaget Linkopia – marknadsledare på den tiden. Då hette branschen inte elektronik utan Radio/TV/Stereo ungefär, om jag minns rätt, men idén att sälja mycket till låga priser fanns redan då. För att nå ut till alla kunder, trycktes och distribuerades en sommar- och en julkatalog i ett par miljoner exemplar. Jobbet runt den förstnämnda skulle vara klart samma vecka som vi planerade att åka till Monza.

Vi var ganska lugna ty Göran – vår nye kompanjon – stod som projektledare för just Expert och till sin hjälp hade han Benny och Christer i ateljén. Inga problem, ropade Stanley i dörrhålet, och försvann två dagar tidigare än jag. Han var tvungen att göra ett par besök i Tyskland på vägen ner till Italien, men som kompensation planerade han att stanna kvar en extra vecka efteråt…

Min far åkte med mig och för honom var det första tävlingen i Sportvagns-VM. Han hade ingen uppgift i Tiga Cars fabriksteam och hade därför missat de båda inledande loppen jag kört i Spanien – på Jarama och Jerez. Men med hans gedigna kunskap och erfarenhet såg jag ändå en möjlighet att han kunde bistå engelsmännen på något sätt. Väl på plats visade det sig snart att bilen inte fungerade alls och trots stora insatser från teamet och folk från Ford, gick bilen bara ett par varv åt gången innan den började krångla. Min far hade en teori om vakuum i tanken men fick inget gehör från expertisen. Något år efteråt fick jag höra att han tydligen hade rätt…

Men det var kul i Monza och fantastiskt att köra på den berömda banan. Jag har återvänt dit många gånger efteråt och främst jobbat som kommentator för Eurosport. För Stanley gick det bättre – han delade en Porsche 962 med Klaus Ludwig och jag vill minnas att de kom sexa. Vi hann också njuta av italiensk mat och det var nog den gången jag lärde mig dricka espresso. Vanligt kaffe hade jag lyckats tacka nej till i 20 år men det här var något annat.

Jag tror den totala vistelsen varade fem dagar, inklusive bilresa fram och tillbaka. Stanley var mer generös med sin tid och samlade väl ihop minst det dubbla. Vi hade ingen direkt kontakt med världen utanför Monza dessa dagar och hade heller inte planerat att ha det. Det var ju racertävling och då existerade nästan inget annat. Förmodligen är känslan densamma hos dagens aktiva men de har mer kontakt med omvärlden eftersom de alltid har telefonen i närheten. En tingest som inte bara är till för samtal utan också kan plocka in meddelanden och nyheter från hela världen. Sådant fanns inte på 80-talet och Euron var inte heller lanserad. En bilfärd fick därför planeras ganska väl med noga avvägda summor Danske Kronor, D-Mark, Schweizer-Franc och Lire i plånboken. Vi hade precis fått var sitt Eurocard-kort men jag tror inte de fungerade utomlands. I alla fall inte för oss.

Inte heller existerade GPS men vi hittade ändå alltid hotell och rätt väg till slut. Hem kom vi också och nyfiket kastade jag mig in på byrån för att se hur sommarkatalogen såg ut innan tryck. Redan då jag öppnade dörren kände jag hur det låg en slags dov stämning i lokalen. Benny och Christer satt i ateljen – i samma positioner som när jag lämnade dem – och såg allt annat än muntra ut.           – Han gick ut i torsdags och skulle komma om en stund. Men vi har inte sett honom sedan dess, utbrast Benny innan jag hann ställa någon fråga. Vi har inte kunnat gjort något med katalogen eftersom han har texterna…

”Han” var förstås kompanjon Göran och jag förstod genast sammanhanget. En lång lunch hade förkortat avståndet mellan dag och kväll, starka drycker förmörkat omdömet och efter ett tag hade allt ansvar försvunnit. Jag visste inte så mycket om alkoholism då men har lärt mig att mönstret alltid är detsamma. När flaskan kommer fram blir allt annat oviktigt.

Hur gick det? Jo, det blev en katalog det året också, om än någon dag försenad. Och när vi närmade oss jul fick vi i uppdrag att göra en till. Men hur hade allt utvecklats om den digitala tekniken funnits då? Hade vi svarat i telefon? Fanns det möjlighet att rätta till saken på distans? Kunde Benny och Christer nått Göran på hans mobila telefon? Svaren på samtliga frågor är nej, av det enkla skälet att ingen teknik är bättre än sin användare. Obehagliga samtal är ju alltid enklast att undvika. Helt klart är dock att resan delvis blivit förstörd och skapat oro i onödan. Många gånger kan det vara bra att varken bli nådd eller sedd.