Jag har varit ägare till ganska många bilar. Exakt antal är obekant men en av juldagarna försökte jag räkna efter, mest beroende på att jag glömt köpa hem vanliga nötter att knäcka. Vilken siffra som uppnåddes är mindre intressant än de minnen vissa framkallade. Under lång tid fanns bara kravet att de skulle vara så billiga som möjligt då de pengar jag kunde hitta helt och hållet öronmärktes till tävlingsbilarna. Det skulle faktiskt dröja mer än tio år efter körkortets erövrande innan jag ägde en personbil värd namnet. Då bytte jag till mig en Fiat 132 2000 som bara gått 2000 mil – bekväm och nästan överdådigt lyxig. ”Rustik herrgårdsmiljö” påstod vännen Stanley när vi färdades fram mot nya sponsormöten.
Men ändå minns jag de billiga och halvt uttjänta modellerna mest. Inte för att de gav flest mil för minst pengar utan på grund av de problem de vållade. Jag minns när jag for till Helsingfors med en väl sliten Fiat 600 för att köpa reservdelar till min Abarth 1000. På vägen till Stockholm regnade det rejält och plötsligt började skorna kännas tunga. När jag tittade ner mot golvet i trakten kring pedalerna förstod jag genast orsaken. Golvet var fyllt med vatten i jämnhöjd med fotknölarna och tygskorna tog in duktigt med vätska. Vid nästa mack stannade jag för att dels fylla på bensin för ett par tior men också kolla golvet. Det visade sig att rosten slagit rot i kanten mot tröskellådan och skapat en ganska lång spricka från vänster skärmhus och åtminstone ett par decimeter bakåt. Vatten från vägbanan vällde in och dessutom fjädrade förarstolen i riktning mot backen. På den tiden hade bensinstationer både verkstad och kunnig personal men jag hade färja att passa, så färden gick vidare utan åtgärd. Väl hemma gjordes en skaplig lagning och bilen levde vidare ett tag till – mekaniskt var det aldrig några bekymmer men den ovälkomna rosten fortsatta att käka på plåten.
En kort tid ägde jag en DKW Junior. Det tyska märket som var ledande på området små motorcyklar under 30-talet övergick så småningom till bilar med tvåtaktsmotorer, innan det i mitten av 60-talet förvandlades till Audi av ägaren Auto-Union. Junior-modellen kom i slutet av 50-talet men jag tror min var en av de sista med årsmodell 1964. Då såldes den under namnet F12 och hade en knappt 900 cc stor motor på 40 hkr. Exakt hur den kom i min ägo har jag glömt men troligen var den billig eller också fungerade den som ersättning för något jobb jag gjort. När jag kom i den slutade liftande flickor att lifta men den dög i alla fall som färdmedel till biografen Regina i centrala Motala. Vi var fyra på väg från bion och jag hade utlovat de andra tre skjuts hem. Men då alla tagit plats startade inte DKW:n. Med blott 750 kilos vikt var den inte svår att springa upp i viss hastighet men trots goda insatser vägrade den att knattra igång på sitt välbekanta sätt. Efter att ha skjutit på bilen i tre kvarter – utan resultat – tog vi en behövlig paus för att andas ut. Tysta stod vi där och lutade oss mot bilen då jag plötsligt noterade ett märkligt, diskret ljud. Vid närmare undersökning visade det sig att lätet kom från bilen, någonstans framtill. Nyfiket lyfte jag på motorhuven och fann till min förvåning att motorn faktiskt var igång, fastän tyst på ett riktigt lågt varvtal. Det visade sig senare att gasvajern gått av och att bilen faktiskt startat redan från början, fast det hördes inte. Vi hade alltså sprungit runt Motala City ett par varv med en bil som redan var igång!
Numera höjs röster för att cykla eller gå till jobbet i stället för att ta bilen. Ett alternativ är att köpa en tillräckligt gammal bil. Då får man motionen på köpet.