Vad får oss att skratta? Varför har vissa människor närmare till ett rejält gapskratt än andra? Är det medfött eller något man kan lära sig?

Utgångspunkten är att skrattet är viktigt och hälsosamt för oss. Ett gott skratt förlänger livet, påstod man redan under min barndom. Någon påpekade att det endast var käften som förlängdes vid denna glädjeyttring, men det tror jag endast är en bieffekt. Helt tydligt dock att det spontana skrattet avtar med åldern – medan en fyraåring påstås brista ut i detta tillstånd 500 gånger om dagen så nöjer sig en mogen medborgare med ca 15 omgångar. Knappast konstigt då barnet lever i villfarelsen att livet nästan alltid är kul och spännande, medan den som varit med ett tag vet att livets motvind ofta gör det enkelt att hålla sig för skratt.

Skrattar vi mindre nu än förr? Ja, tydligen, om man får tro viss vetenskap. En nedgång från 18 till 6 minuter dagligen har registrerats men märk väl att detta är statistik och således något att ta med två nypor örtsalt. Att vissa skrattar mer än andra är ett faktum och alla har vi glädjen att känna några som ser livet mest från den ljusa sidan. Dessvärre förekommer extrema dystergökar lite överallt också och de är svåra att värja sig emot. Här gäller det att skapa rätt kontaktnät (modernt ord för umgänge), ty både det ena och andra har en märklig förmåga att smitta av sig. Skrattar en, skrattar alla, medan negativa ord och tankar också fortplantar sig. Groucho Marx berättar i sin självbiografi att hans far skrattade gott åt varje rolig historia, trots att han sällan begrep poängen. När någon förklarade den, skrattade han en gång till.

Jo, jag tror det är delvis medfött. Vissa har närmare till skratt än andra. Men det är också en sak att träna på när man själv går in i tristessens kammare allt för ofta. Ett enkelt knep är att omge sig med fler glada och positiva människor, att söka deras gemenskap i stället för de som mest kostar energi. Det finns mycket elände  att förfasas över, men också en hel del kul och värt att skratta åt. Jag läste en undersökning vilken visar att svenska bilister är de mest ilskna i hela Europa – och de som bär sig mest illa åt bakom ratten. Man svär, tvärbromsar och gör fula tecken. Beklämmande, men samtidigt ganska roande. En väl utbildad man eller kvinna (jo, tjejerna har ungefär samma dåliga beteende, enligt undersökningen) som bär sig åt som en drummel, körande en bil med tydliga skyltar på, vilka lätt kan identifiera den rabiate. I bilen tycks de flesta tro att plåtskalet ger anonymitet när det är precis tvärtom.

John Cleese har sagt att det inte är speciellt roligt när någon beter sig på ett märkligt sätt, slår omkull eller tappar fattningen. Det komiska inträffar då en utomstående ser detta ske. Att snava och tappa såväl hatt som portfölj är inte särskilt kul. Men då någon/några ser detta ske blir det plötsligt oerhört roande. Ett tips att ta till sig då en bilförare beter sig som en idiot. Fall inte in i samma mönster utan se det humoristiska i situationen. Ett gott skratt är belöningen och det är vetenskapligt dokumenterat rena rama hälsokuren.