Jag vet inte hur många gånger jag besökt Racing Car Show men första tillfället var 1969. Fyra förhoppningsfulla ynglingar bokade biljetter på Svenska Lloyd´s linje som gick ända fram till den brittiska huvudstaden. Närmare bestämt Tilbury och själva sjöresan pågick 36 timmar. I varje riktning…
Dåtidens utställning var betydligt mindre än nuvarande men samlade ändå gräddan av engelska racertillverkare. Märken som inte finns längre. March, Lola, Chevron m.fl. Arenan hette Olympia, var inte särskilt stor men låg i centrala London. Det var vår första resa utomlands på egen hand och känslan när jag steg av färjan och plötsligt befann mig i den berömda staden, har nog aldrig kunnat överträffas vid någon annan utflykt.
Jag tror vi var borta i nio dagar och förutom utställningen lockade en massa annat. Barer och enklare restauranger (budgeten var skral) och givetvis även diskotek. Till och med trafiken var ett nöje att studera med bilar vi sällan såg hemma. Jaguar, MG, Triumph, Morris Minor, Austin A35 och en hel del annat kul. Med viss munterhet noterade vi att flera sportbilar kördes med suffletten nere trots att det var januari månad!
När min son Niclas och jag detta år tog en extra dag i London var bilfloran mindre intressant. Bilarna må vara mycket bättre nu än då, men de flesta ser likadana ut och väcker ungefär samma begär som när man ser en elcykel. London i övrigt har dock behållit sin historik och särart och är fortfarande en av mina favoritstäder. Precis intill Picadilly Circus hittade jag en butik som sålde Lotus och accessoarer. Precis som Ferrari-butiken i Milano, alldeles intill katedralen Duomo.
Årets Autosport International Racing Car Show då? Hur var den? Jo, ungefär som tidigare år och med tanke på att jag besökt denna Show fem år i rad, kanske det är dags för ett uppehåll? Ett tag åkte jag vartannat år och det kändes ganska perfekt. Med i och med mitt engagemang kring Ginetta så har resandet till England blivit mer frekvent. Ginetta som för övrigt hade stor uppslutning i och med visningen av den nya LMP1-bilen.
Ferrari fyllde ju 70 år i fjol och det uppmärksammades med en fin monter. Allt från F1 till club racing trängdes annars om utrymmet och den relativt färska branschdelen kallad ”Engineering” hade samlat ett flertal av bilsportens viktigaste leverantörer. Modellbilar, teamkläder, böcker och en massa annat för samlare var det ungefär lika mycket av som vanligt.
Ett problem med England är att redan efter något dygn känns kroppen närmast sönderfriterad! Knappast en rätt erbjuds som inte badats effektivt i kokande olja och ”chips” serveras till i princip varje rätt. Ölen är dock god… En bjärt kontrast till besöket i Padua för några månader sedan där mat och vin befann sig på hög nivå även på utställningsområdet.
Annars är nog tåg det mest bestående minnet från resan. Vi valde att åka på räls från Stansted till Birmingham. Ett diesellok drog vagnarna och jag räknade till tolv hållplatser och 200 minuter innan vi nådde destinationen. Till London gick det snabbare med hjälp av kraft från ovan. I England är det stor skillnad på tågen och bäst är superentreprenören Richard Branson´s Virgin Trains. Men också klart dyrast. Branson som vi minns som F1-stallägare för ett antal år sedan.
Efter ett par dagar hemma framstår två saker. Det är kyligare här och luften är bättre. Särskilt där vi bor med skogen inpå knuten. Och en lång promenad med hundarna kan vara nog så givande som någon resa. Fast bäst är förstås att kunna göra bådadera.
