När jag var ung fanns det förvisso TV. Men inte så många kanaler. Först var det bara en men 1969 lanserades TV2. Båda hade det gemensamt att man knappt visade någon motorsport. Ett inslag i Sportspegeln kunde förekomma, men det var inte särskilt vanligt. Monopol-TV bestämde vad vi ville se och eftersom deras sportjournalisterna varken förstod eller var intresserade av motorsport, valde man i stället sina egna favoriter. Fotboll, förstås. Plus ännu mer fotboll. En massa hockey. En av världens minsta idrotter – bandy. Därtill en annan nationalsport – skidor. Mest på längden men senare också alpint när en viss Ingemar forcerade backarna. Tennis kom på bred front med Björn Borg´s framgångar.
Monopolet bröts inte förrän i slutet av 80-talet då kabel-TV började leta sig in i var familjs hem. Plötsligt var det marknaden som bestämde och minsann började inte den ena efter den andra kanalen sända motorsport! Min tävlingskarriär hade pågått i många år och de enda rörliga bilder som dokumenterat den var privata Super 8-filmer. Men plötsligt hamnade både jag och mina konkurrenter i bild inför en bredare publik. Tävlingarna sändes i såväl TV3 som dåvarande Nordic Channel (nu Kanal 5). Initiativtagaren Mora-Bengt i salig åminnelse.
Speaker under dessa lopp var Jan Tromark och några år senare ringer han upp mig och frågar om jag vill kommentera bilsport för Eurosport. Den pan-europeiska kanalen hade sänt över kabel och parabol några år – på engelska. Men nu skulle verksamheten breddas och varje land kommentera på eget språk. Jag minns min första reaktion.
– Men vem vill ha svensk kommentator? Alla förstår väl engelska?
Så var tydligen inte fallet och hösten 1993 körde Janne och jag igång. Med F1-sändningar. Enbart träningar och kval då avtalet märkligt nog inte innefattade själva racen. Sedan blev det Indycar i full skala plus en massa magasin, standard- och GT-bilar etc. Mer än 20 år har gått och jag är fortfarande free-lance på Eurosport. Ingen annan som var med från början är kvar. Om det är positivt eller negativt överlåter jag till andra att avgöra. Någon guldklocka lär det i alla fall inte bli.
Numera brummar och körs det racing i nästan varenda kanal. Plus live-streaming på nätet. Det har gått så långt att man varken kan eller vill se allt. De gamla nationalsporterna har dock inte blivit lidande. Tvärtom. Även här har utbudet ökat och sportens värld tycks dominera TV-utbudet. Stackars alla som inte gillar sport. Värst är fotbollen som nästan förvandlats till en religion. En del av den idrottens fans är dock inga helgon. Man slåss, hotar och bär sig allmänt illa åt i skenet att man tillhör lagets supporterklubb. Trist för de verkliga entusiasterna som knappt vågar ta med sig barnen till matcherna. Ett tips kan vara att besöka en biltävling. Här uppför sig alla exemplariskt och det enda som bullrar en smula är ljudet från tävlingsbilarna. Fast långt ifrån lika mycket som förr.