Har du också märkt att bilarna blir allt större? En VW Polo av sen årsmodell är minst lika stor som en Golf var för några år sedan och den i sin tur har minst samma mått som en Passat brukade ha. Hur ska det sluta? Vägarna blir ju knappast bredare och p-platserna verkar snarare minska i storlek för varje gång någon tar fram färgsprutan och målar om rutorna. Kanske det går att få in fem fållor till att ta betalt för, tycks man tänka.
Häromdagen gick jag förbi en Volvo XC90 som stod parkerad på en kullerstensgata i centrala Vadstena. Inget konstigt med det ty liknande monster som krafsar med alla fyra hjulen samtidigt tycks vara en förutsättning för att kunna bo i en svensk stad där snön riskerar att falla några gånger om året. Om det inte varit för det som dolde sig bakom den väldiga Volvon hade jag med all säkerhet bara passerat och riktat tankarna åt annat håll. Men där – i skuggan av den moderna symbolen för obegränsad framkomlighet – stod en relik från tidigt 60-tal parkerad. En Mini. Inte den som BMW tillverkar utan en riktig, ett original. Kanske den mest kreativa bil som någonsin skapats, med framhjulsdrift, tvärställd motor, blott tio tum stora hjul och ett utnyttjande av utrymme som aldrig setts varken förr eller senare. Konstruktören hette Alec Issigonis och hans skapelse fick många efterföljare vilka byggde på samma koncept. Men Mini var först och det är naturligt att namnet och formerna nu tagits upp igen – även om vissa versioner ser ut som de stått i ugnen och jäst alldeles för länge.
Ur-Mini var också en makalös tävlingsbil och versionerna Cooper och Cooper S vann massor med tävlingar, däribland det klassiska Monte Carlo Rallyt. Jag har själv ägt och kört hundkojan under mina vilda ungdomsår men det var först då den stod parkerad bakom en så kallad stads-jeep som jag insåg hur liten den är. Liten och kompetent men hur var det med säkerheten?
Ordet var kanske inte uppfunnet på den tiden? Eller också betydde det något annat alternativt att vi inte tyckte oss ha tid eller lust att fundera över sådant. På Donington Park i England en vacker söndag i oktober 1983 fanns i alla fall inga sådana tankar. Jag hade precis kört i mål i en deltävling i EFDA Sports 2000 Euroseries och minnet säger mig att jag slutade femma. En placering jag inte var helt nöjd med men ändå tyst accepterade. Transport av racerbilen var ordnad och min far samt bror följde med på krokiga vägar och efterföljande 24 timmar på DFDS Tor Line´s färja destinerad Göteborg.
Mitt mål var ett annat. London town. Inte för att roa mig utan för att kolla in en annan tävlingsbil som var till salu. Det var söndag kväll och jag hade precis börjat väga olika alternativ att ta sig till den brittiska huvudstaden. Tåg, buss eller lifta? Det blev det senare. En av mina konkurrenter, dansken Thorkild Thyrring, hade två mekaniker vilka skulle köra till London. Visst fick jag åka med men det fanns en liten hake. Bilen hade bara två sittplatser. Det visade sig vara en Mini men inte vilken modell som helst utan den som kallades Countryman – en pytteliten kombi!
Det var en färd på omkring 20 mil och vi turades om att köra, sitta bredvid och ligga i det minimala utrymmet bakom förarstolarna. Trafiken på M1 var nästan lika intensiv som nuförtiden och riskerna vi tog förmodligen knappast acceptabla. Men vi kom hem och dagen därpå köpte jag Radbourne Racing´s segerrika Dallara X1/9 av greken Costas Los. En bil i delar som min bror förvandlade till nyskick och som sedan såldes till Finland under suspekta omständigheter. Fast det är en helt annan historia.