Efter en intensiv vår och försommar har det plötsligt blivit lugnare i mitt liv. Inga resor, inga tävlingar och inte ett enda inbokat möte. Vilket tillfälle att ta lite semester!

Jag talade med min Heléne och även hon påstod sig ha semester. Denna inleddes dock med en två dagars kurs och ett antal planerade träningar med vänner och deras hundar. Men det skulle finnas dagar – försäkrade hon – då absolut inget stod på agendan. Dagar att ta till sig i lugn och ro, att upptäcka utan förväntningar och störande hinder. De sistnämnda har dock ingen semester utan kräver samma vardag som brukligt, vilket förstås påverkar våra spontana utsvävningar. Men det uppvägs till viss del av att hela trion alltid är på gott humör och viftar unisont sina svansar så snart man tittar på dem.

Att koppla av är dock svårare numera. I morse vaknade jag, kände mig pigg som den där lilla insjöfisken – och med ett språng (nåja) var jag ur sängen. Solen stod redan högt på himlen, det doftade grönska från det öppna fönstret och minsann var det inte en skock fåglar som kvittrade i linden bredvid. Vår malätna katt Pralle jamade envist nere på gårdsplanen – annars var idyllen total.  En ny dag att ta till sig, en dag att bestämma över själv, en dag utan plikter och förutbestämda planer.

Det var då jag upptäckte att klockan var 0545. 0545! Så tidigt går jag ju inte upp ens när arbetet kallar allra värst. Med tanke på att sänglampan inte släckts förrän kring midnatt, insåg jag att nattsömnen blivit allt för kort. Knappa sex timmar i bingen är under normalt behov och plötsligt kom tröttheten smygande. Nåväl, inga tider att passa, bara att somna om och förhoppningsvis vakna om två timmar – ännu piggare.

Men då hade den omtalade aphjärnan börjat jobba. Den talade om att vi har köpt nytt hus som kräver en hel del åtgärder innan inflyttning. I nästa stund berättade samma informationscentral att vi inte sålt nuvarande fastighet och således har lån och ansvar för två bostäder. Rationellt avfärdade jag denna vetskap och talade om för hjärnan att det där har vi bra koll på. Men den gav inte upp utan började rada upp olika scenarier, det ena mer osannolikt och skräckinjagande än det andra. Kudden började bli varm och vändes till kyliga sidan, innan den också blev överhettad. Då tog jag till ett gammalt knep och räknade får, vilka skuttade över ett staket. Denna avkopplande sysselsättning fick dessvärre inte avsedd effekt, då den påminde mig om att häcken utanför behövde klippas och staket sättas upp runt nya huset.

Till slut måste jag ändå ha somnat ty nästa gång jag greppade mobiltelefon visade dess display att tiden passerat åtta. Hundar hade nu ockuperat sängen och bildat en gräns mellan mig och en ännu sovande hustru. Det förelåg alltså flera skäl att stiga upp och med hyggligt lätta fötter letade jag mig till badrummet. Väl vid frukostbordet kändes livet under kontroll, allt som stod framför kunde med lätthet hanteras och framtiden tedde sig ljus.

Men att koppla av är inte lika självklart som förr. I ungdomens tid fanns inga bekymmer och sömnen var lika lång som lugn, oavsett vad som hänt eller väntade i livet. Egentligen borde det väl vara tvärtom – den unge har så mycket att osäkert framför sig och allt för lite erfarenhet. Två starka skäl till sömnlöshet. Den äldre däremot – med gedigen bakgrund och så många facit i hand – ska rimligen kunna luta sig tillbaka och konstatera att bekymren är passerade. Tyvärr så verkar det fungera precis tvärtom. Den som kan förklara varför erhåller en prenumeration på tidskriften ”Villaägaren”.