För en tid sedan nåddes jag av meddelandet att Magnus Lindgren gått bort – endast 65 år gammal. Magnus som jag inte sett eller träffat på kanske 20 år fanns inte mer och nu var det för sent att åter ta upp kontakten. Tankarna gick vidare och jag började räkna in vilka fler som försummats de senaste decennierna. Personer som gjort avtryck och haft sina speciella utrymmen i mitt liv. Listan blev ganska lång och jag insåg att tid som gått aldrig kan påverkas. Inte heller är det rimligt att tro på en total återförening mellan det gamla och nutid. Vissa personer hänger samman med speciella händelser och kanske det ofta är bäst att låta det vara så.
Magnus jobbade på Rikskonserter på Schönfeldts Gränd i Gamla Stan. Han var en synnerligen kreativ person med härlig humor och en sällsynt lust att prova saker som dittills inte gjorts. Till skillnad mot många av mina dåvarande vänner fanns inget intresse för bilar och motorsport. Han hade inte ens körkort vilket var betydligt ovanligare då än nu. Den som förde oss samman var Stanley Dickens – som på den tiden både jobbade heltid på Rikskonserter samt drev lilla reklambyrån och racerteamet med mig i Linköping. Redan på den tiden hade dygnet endast 24 timmar men jag minns ändå inte att vi någonsin var utarbetade eller saknade tid att göra annat. Tvärtom letade vi ständigt efter nya grejor att fylla livet med.
I detta sökande hittade vi ofta små korn av idéer som rätt skötta borde kunnat utvecklas till ax, limpa och möjligen en hel brödbutik. Allt för ofta kom vi aldrig längre än till själva kornet men inte sällan svajade ett tjusigt ax i vinden, innan det mötte en stormvind som lika kvickt fällde det till marken! Ett sådant exempel var Mantorp-Festivalen 1979.
Det var drag under galoscherna detta år! Nya klassen Sports 2000 lanserades och vi hade två team med totalt fyra Lola-bilar. Premiären skulle gå på hemmabanan Mantorp Park som under en längre tid haft problem att locka publik. Nu skulle det bli ändring på detta och vi var fulla av självförtroende efter att månaden innan kunnat räkna in 40.000 besökare till Elmia under påskhelgen. Mässan vi arrangerade för andra året tillsammans med Picko Troberg och Stockholms Sportvagnsklubb.
Eftersom vi både ämnade driva team och köra själva på Mantorp, insåg vi att det behövdes en driven projektledare för att genomföra Mantorp-Festivalen. Självklart föll valet på Magnus Lindgren och till vår förvåning samtyckte han. Vi träffades, planerade och födde idéer – den ena mer vansinnig än den andra. Några tvingades vi motvilligt lägga ner omgående då de inte var möjliga att genomföra. Exempelvis simtävlingen mellan politikerna i Linköping och Mjölby kommun. Främst för att det saknades vattendrag kring motorbanan men också för att vi misstänkte att några av dem inte var simkunniga. Även om de trampat vatten många gånger, som Magnus uttryckte det.
Men de som blev kvar räckte långt för att tillsammans förorsaka både arbete och kostnader. Till exempel den dragkamp där självaste Ricky Bruch ställdes mot skolbarn. Hur många unga krävdes för att få atleten på fall? Ett långt rep köptes in från Norrköpings Hamn och bara frakten var en rysare. Än värre efter Festivalen då repet skulle lämna området. Vi trodde på försäljning till samma pris som inköp – men ingen ville ha det. Till slut skänktes det bort mot att avhämtning skedde.
En rad andra aktiviteter både planerades och genomfördes. Det var stämning och glamour. Alice Timander hade lurats dit och därtill några på den tiden kända artister. Det var gungor och karuseller, tombola, knallar och en massa annat som borde dragit folk. Inte minst med tanke på att lokaltidningen Corren gjorde en 24-sidig bilaga som gick ut till alla – både prenumeranter och köpare av lösnummer.
Men det kom inga. I alla fall inte tillräckligt många. En tröst var att Anders Olofsson vann i en av våra Sports 2000-bilar och att både Stanley och jag hamnade rätt bra till också. Men vad hjälpte det när räkningarna duggade in som ett tätt sommarregn och intäkterna mer påminde om ökentorka? På Magnus inrådan betalade vi Ricky Bruch kontant med en gång. Han trodde annars att den gamle kulstötaren och diskuskungen skulle lockas att sätta ett helt nytt världsrekord: ”Kast med liten reklamman…”
På söndag kvällen träffades vi i reklambyråns lokaler för att summera och subtrahera. Mest det sistnämnda. Vi minskade också på innehållet i ett obekant antal vinflaskor och till slut blev kvällen ändå glad. Omdömet försvann lite grand för varje klunk och efter några timmar föreslog någon att vi kunde göra det bättre året därpå. Lyckligtvis föll detta förslag i glömska efter ytterligare några buteljer.