Med 1 maj i sikte tänker jag på Göran Persson. Inte den forne statsministern utan på reklammannen som bar namnet långt innan vi kände till kometen från Nyköping. Göran var en begåvad och beläst person med stor humor och många sidor. Inför arbetarrörelsen stora dag brukade han tydligt klargöra att det var en dag han alltid arbetade. Lika självklart för honom som att vara full under Folknykterhetens Dag.
Tyvärr så var det inte det enda tillfället han var onykter och efterhand framkallades berusning mer eller mindre varje dag. Dock var han noga med att poängtera de vita perioder han genomled – ett par veckor om året när han enbart drack vitt vin. Han var i sin glans dagar en framgångsrik projektledare och god skribent som dessutom kunde konsten att fakturera. Bolaget PSW gjorde vinster och utvecklades till en aktad aktör bland Linköpings reklambyråer. Men alkoholen hann ifatt och när han gick bort – drygt 50 år gammal -var han fattig som en lus.
Alkoholen – en kär vän och ond fiende på en och samma gång. Vinet och den goda måltiden som hör så väl samman. Vem vill leva utan denna smakfulla förening? Men var går gränsen mellan bruk och missbruk? Ingen vet men nästan alla tycker sig ha kontroll även om vi stundtals medger att det nog blivit en aning för mycket under en tid.
Några glas i glada vänners lag. Ett känt fenomen då de flesta blir glada och uppspelta i sällskap med dryck och andra människor. Men dessvärre är gränsen snäv även här. Vissa har så kallat dåligt ölsinne och då det bär utför, går det snabbt. Misshandel och bråk hör nära samman med alkohol, säger polis och forskare, och vem är jag att betvivla?
Vissa personer genomgår andra och mer trivsamma former av personlighetsförändring när några glas har tömts. Från att ha varit tysta och inbundna blir de plötsligt sällskapets medelpunkt och utvecklas på några minuter till rena stå-upp-komiker. Gester, anletsdrag och hela framtoningen förändras så att den man tror sig känna, plötsligt verkar vara en helt annan. Göran Persson (inte förre statsministern) kände till detta och varje gången han hade ett möte med Kolmårdens Djurparks marknadschef föregicks detta av en extra lång och blöt lunch.
– Jag måste vara full när vi träffas för det har jag alltid varit under våra möten. Annars känner han inte igen mig!
Det här kanske är det värsta med begynnande och accelererande alkoholproblem. Det faktum att man kan gömma tragiken med hjälp av humor. För är det inte så att det förekommer mer skämt och lustigheter kring berusning och sprit än i något annat sammanhang? Tänk bara på alla snapsvisor. Nästan samtliga har kul texter och de blir ännu roligare efter några supar då minnet sviktar och gästerna blandar ihop både verser och melodier.
Det är helt klart riskfyllt att börja dricka. För oss som tillhör det bekanta brännvinsbältet och plötsligt ska leka sydeuropéer påstås det vara extra farligt. Sedan EU-inträdet har konsumtionen ökat men ingen vet hur mycket eftersom de i norr fortfarande bränner själva och de söder om Finspång gör regelbundna utflykter till norra Tyskland. Åtskilliga lastbilar har extra gods i bagaget och säljer med lite förtjänst vidare till de som vill komma undan något billigare.
Men trots det gillar och tror jag på EU. Jag tillhör den generation som var med innan inträdet och minns alla regleringar och maktlystna tulltjänstemän. Den tiden vill jag inte ha igen. Att utbudet av vin ökat – och därmed också kvalitén – är mest positivt. I min ungdom var det endast Statt i Motala som tilläts en uteservering och antalet tillstånd var starkt begränsade. Nu är det precis tvärtom och det är svårt att inte gilla det också.
Nackdelen är förstås att vissa kanske dricker mer än de bör då de låter sig berusas av såväl nyvunnen frihet och högt beskattade drycker. Men är det skäl nog att begränsa vår valfrihet och delvis göra oss till lydiga undersåtar utan eget ansvar? Det finns många åsikter kring detta och i väntan på det optimala svaret öppnar jag en flaska rosé i afton. Enbart för njutning, utan rädsla att bli beroende – för man har ju kontroll…