Vi har alla behov att spara. Rik som fattig. Den där känslan av att ha fått en extra bonus i form av ett lågt pris tror jag är densamma, oavsett inkomst och förmögenhet. Med skillnaden att för den burgne spelar det ingen praktisk roll medan det för den mindre bemedlade ofta är en fråga om att vara eller inte vara.

Häromdagen gjorde jag själv ett klipp vid inköp av ett kilo prästost för för 49.95. Lagrad dessutom och synnerligen smakrik skulle det visa sig. En röd lapp förkunnade dock att det var ”kort datum” och vid närmare granskning gick ”bäst-före-datum” ut den sista i månaden. Lite märkligt kan tyckas då ostar brukar lagras och bara bli bättre med åren. Det sägs till och med att man kan få betalt för gammal ost.

Prästost är ett vedertaget begrepp i varenda ostdisk men betyder det att prästerskapet står och rullar ostmassa i djupa kar när de inte har någon predikan? Ingalunda. Ordet lär komma från Småland och åsyftar den tid då prästen var en betydelsefull och härskande person med rätt till sitt ”tionde” på allt som bönderna producerade. Men en smålänning var, är och förblir ekonomiskt sinnad och redan på den tiden var det en dygd att inte lämna ifrån sig några penningar. I stället fick prästerskapet hålla till godo med motsvarande andel ost och för att blidka denna i kappa klädd tjänsteman, gjordes osten på extra dos grädde och med utökad omvårdnad. Därav namnet.

När jag styrde hem med ett kilo prästost i bagaget kom jag att tänka på en lärare jag hade i Realskolan. Ämnet var ”Kristendom” och som namnet antyder handlade det bara om Kristi lära. Främst stod förstås den evangeliska-lutheranska trosbekännelsen men även katoliker och ortodoxa berördes med visst utrymme och respekt. Under en lektion fick vi också veta att det faktiskt finns andra religioner men att de som tillber dessa bor så långt bort att dessa ändå saknar betydelse. Det var då – under 60-talet – när det blev förstoppning och trafikkaos om en med avvikande hudfärg skulle korsa gatan.

Jag minns inte namnet på läraren men märkligt nog kommer jag ihåg hur han såg ut. Kort och satt, med ett runt ansikte, högt hårfäste och inte mindre än tre dubbelhakor. Han var en engagerad talare som aldrig ställde några frågor utan litade på att det han sa verkligen togs in av varje elev. Eller också brydde han sig inte alls om sådana saker utan var i stället helt nöjd med sitt gage och den evangeliska gärningen.

Mest minns jag honom dock som den spännande fartdåren. När lektionen var avslutad gick jag och några likasinnade direkt till parkeringsplatsen. Inom några minuter dök han upp, något framåtlutad, snabbt promenerande med en brun, sliten portfölj i ena handen. Han hejade på oss innan han med nästan besatt blick hoppade in i sin Ford Taunus 17M TS (sportmodellen) och varvade igång motorn. Med spinnande och skrikande däck lämnade han området, tog kurvan bakom gymnastiksalen med ena hjulparet på trottoaren och försvann i fjärran.

Varje avgång trodde vi var den sista och dagen därpå letade min kamrater och jag förgäves i Motala Tidning efter artikeln om den stora olyckan där ortens präst varit inblandad. Men lyckligtvis hittade vi aldrig någon sådan och varje torsdag förmiddag stod han där igen – vår lärare och präst med sin bibel och gråa Ford Taunus 17M TS. En dag då jag gick förbi den just då tomma bilen tyckte jag mig skymta något i passagerarsätet. En diffus gestalt som lika snabbt försvann ur mitt blickfång. Senare har jag förstått att det måste varit Gud Fader själv som satt där – någon annan förklaring till att prästen överlevde kan knappast finnas.