I går var jag på bio. Som ung besöktes biografer regelbundet och i min barndoms Motala fanns tre att välja mellan – Royal, Regina och Saga. Minst en gång i veckan såg jag en film, ofta i sällskap med min kompis Stanley Dickens. Efteråt analyserades filmen, dess innehåll och eventuella budskap – i trappuppgången nedanför min familjs lägenhet. Att se film var som att resa, en förberedelse inför livet som stod framför oss. I filmens värld fanns allt att lära och inspirationen stod att finna i varje bildruta och scenväxling.

Gårdagens filmupplevelse utspelades i Mjölby. Där lever fortfarande Sagabiografen ungefär samma liv som den gjort sedan invigningen 2 december 1942. En av få salonger i landet där allt ser ut och känns som förr. Redan i entrén flyttas jag många år tillbaka. Inredningen är intakt liksom båset där biljetterna säljs. En doft från choklad och något mer för mig en massa år tillbaka och när dörrarna till yttervärlden stängs känns det ungefär som om jag hamnat i en tidsmaskin.

Det är en speciell kväll ägnad Sagas vänner – en liten klubb där jag nyligen blivit medlem. Att använda det slitna ordet nostalgi är denna gång befogat. Medelåldern är hög och filmen som visas nästan 40 år gammal. Dagens ungdomar har säkert inte hört talas om Sven Klangs Kvintett och bara titeln utlöste viss munterhet hos min hustru och yngste son. Men rullen rankas bland de 25 bästa svenska filmerna genom tiderna och anses som den bästa jazzfilmen någonsin.

Efter föreställningen står filmens regissör Stellan Olsson och filmaren Jan Persson till vårt förfogande. Lugnt och trivsamt berättar de om hur den skapades och varför den gjordes i svartvitt under ett 70-tal när allt andades Technicolor. Men miljöerna är från 1958 och så här långt senare skänker det svartvita en extra krydda av genuinitet till själva storyn och bilderna.

Inspelningen skedde 1976 och redan då krävdes statister. Än mer än nu kanske då de inte kunde reproduceras i antal med hjälp av avancerad datateknik. Men från 1958 till 1976 hade mycket förändrats, inte minst mode och människors frisyrer. Tidsenliga kläder ingick i filmens budget men det räckte in. Alla långhåriga (och de var många detta decennium) hamnade under saxen hos de sju frisörer som jobbade för att på det viset återge 50-talet på rätt sätt. Några vägrade förstås och vände hemåt men de som accepterade räckte till för att skapa korrekt tidsanda i varje scen.

Den nu 78-årige Stellan Olsson berättade att han ser filmen med blandade känslor numera. Kanske mest för att två av skådespelarna – Eva Remaeus och geniale saxofonisten Christer Boustedt – båda gick bort för ganska länge sedan. Allt för tidigt 43 respektive 46 år unga.

Då jag går därifrån inser jag att filmens värld är en annan. Där finns ingen början och inget slut. När som helst kan vi plocka fram våra favoriter och se dem precis som de var en gång i tiden. Alla är precis i den ålder de alltid varit och de kan aldrig dö. Att sjunka ner i fåtöljen och flyttas tillbaka i tiden både på vita duken och i miljön runt omkring ger åtminstone mig en känsla av odödlighet. Inte för mig personligen men för filmen som konstart.