Efter att ha skrivet om vikten av ren tvätt har jag knappt fått en lugn stund. Historien och min befläckade bakgrund kom med ens ifatt mig. En händelse som jag trodde var glömd men i stället visade sig bara ha förträngts. I mitt omedvetna har den legat och ruvat och nu är det tid att berätta, avslöja och erkänna.

Året var 1987. Min mormor hade nyss gått bort men jag förstår att det inte kan betraktas som en förmildrande omständighet. Att jag levde ensam denna period och därmed saknade viktig vägledning i livet, tror jag inte heller kan anses som tungt vägande. Jag var ändå 36 år och borde vetat bättre.

Att den ganska långa mattan i hallen behövde tvättas står dock utom varje tvivel. Ett bättre alternativ än det jag valde fanns att tillgå, nämligen Mattjänst några kvarter därifrån. Men varför anlita för något jag så väl kunde klara själv?

Jag bodde på första våningen – fyra rum och kök med fönster åt varje håll. Rymligt och dessutom väl beläget med ungefär lika avstånd till centrum och motionsspåret i Ryd. Hyran var säkert rimlig och som granne hade jag ett konditori. Praktiskt med färskt bröd varje morgon och därmed ingen anledning att baka själv. En sysselsättning som jag i och för sig aldrig funderat över, oavsett avstånd till bagare.

En trappa ner låg tvättstugan. Endast en maskin men mer behövdes inte då fastigheten bara inrymde fyra lägenheter. Med mattan över axeln begav jag mig ner och fann att maskinen var ledig. Med visst våld lyckades jag trycka in hallens prydnad och till slut även försluta locket. Lämplig dosering tvättmedel och vips var processen igång.

På kvällen träffade jag vänner, gick på lokal och återvände först när det var nytt datum. Trots det steg jag upp vid hyggligt klockslag och mindes plötsligt tvättstugan och mattan. Med två snabba steg och glatt humör for jag ned i källaren, öppnade dörren och möttes av en smått overklig syn.

Själva rummet var sig likt men något stämde inte. Första känslan var att tvättmaskinen försvunnit men sekunden efteråt upptäckte jag resterna av den. Själva trumman låg mitt på golvet medan det som en gång varit dess väggar spridits ut i olika riktningar. Diverse skruv och plastdetaljer kunde också skönjas på det grå golvet. Efter kort betänketid gick jag fram till trumman, öppnade den och ser man på! Där låg min matta, ren som om den varit ny. En stund senare hängde den på tork i mitt vardagsrum efter det att dörren till tvättrummet stängts och låsts.

Inledningsvis såg jag fördelen med att inte ha bokat tid. Inget namn – inga bevis. Å andra sidan bodde endast fyra hyresgäster i huset… Samvetet (och förnuftet) grep tag i mig och något senare stod jag i bageriet för att erkänna min gärning. Men lokalen var fylld av brödmissbrukare och efter att ha väntat i 5-1o minuter gav jag upp. Resten av dagen – och även veckan – fylldes med möten och en resa, vilket gjorde att jag glömde bort det inträffade. När jag tre dagar senare parkerade min svarta Alfa Romeo Sprint av årsmodell 1985, återvände minnet. Med språng for jag ner i tvättstugan för att se om spillrorna fanns kvar eller om någon skrivit en lapp med lydelsen ”Jag vet vem du är!” Men icke. I stället stod en ny, skinande vit maskin på golvet och ovanpå låg en bruksanvisning över hur den skulle användas…

Då kändes det för sent att erkänna men nu är det alltså dags. Sedan dess har jag behandlat vitvaror med respekt och försiktighet – och aldrig mer tvättat en tung matta.