Svenskar har bråttom. Särskilt när de ska hem från jobbet. Då jag växte upp i Motala fanns flera stora industrier. Electrolux och Luxor. Delar av Motala Verkstad levde kvar. Även om man tillverkade helt olika saker fanns två gemensamma nämnare. Jobben var riktigt enformiga och arbetarna började tidigt på morgnarna. Det innebar samtidigt att de slutade nästan mitt på eftermiddagen.

Jag jobbade själv på Electrolux under några månader efter lumpen. På löpande bandet där prylar kom i jämn ström för hopsättning medan minuterna gick i snigelfart. När klockan närmade sig fyra fanns det ingen som inte stod i startgroparna för hemfärd. En minut över detta klockslag tömdes lokalerna och strax efteråt satt alla i sina bilar, på cyklar eller befann sig i lätt skritt mot närmaste busshållplats.

Något måste ha lockat alldeles extra därhemma, för speciellt cyklisterna tycktes vara beredda att offra både liv och tvåhjuling för att nå hemmet så snabbt som möjligt. Stopp- och väjningsplikt existerade inte när dessa styrets matadorer med dödsförakt kastade sig ut i trafiken. Snart insåg jag att det sällan fanns något speciellt som väntade innanför den egna dörren. Särskilt inte så tidigt när det återstod flera timmar tills TV-programmen vevade igång. Det handlade inte om något attraktivt mål utan en snabb flykt från det påtvingade. Jobbet som var både enformigt och själsdödande och som för ganska många riskerade att bli en följetong ända fram till pension.

Så här efteråt kan jag förstå flykten från fabrikerna. Det var helt enkelt inte kul på jobbet och i Motala på denna tid var det inte vanligt att någon trodde att ett jobb skulle kunna vara nöjsamt och stimulerande. Senare lades den ena industrin efter den andra ner i staden. Många blev utan jobb och det var inte heller bra. Men problem kan samtidigt vara grogrund för nytänkande och förändringar. Nya jobb och andra förhållanden på arbetsplatserna. Så tror jag det är numera även i Motala och det är nog få om ens någon som längtar tillbaka till ackordsjobb och löpande band.

Men brådskan att komma först ut tycks bestå. Inte bara i Motala. Tänk på bio eller konserter, t.ex. Något man ofta planerar långt innan och avsätter tillräcklig tid för. Men när filmen eller föreställningen når sitt slut, får de flesta väldigt bråttom ut. Vissa går till och med en stund innan för att säkert nå utgången innan de andra. Ungefär som om det vore en tävling där prispall och pokaler väntar de främsta.

Eftertexten. Ni vet den som rullar när filmen är slut. Med namn på alla som på olika sätt medverkat. Dom där texterna som TV4 brukar kapa för att i stället pressa in reklam för bindor och försäkringar. För mig är dessa viktiga och jag brukar aldrig lämna min stolsrad innan de rullat färdigt. Jag minns speciellt ett tillfälle när jag såg filmen ”Local Hero” av Bill Forsyth. När sista filmrutan tonat ut och texterna inletts reste sig i princip alla för att kvickt komma därifrån. I samma stund hördes de första takterna från ”Going Home – Wild theme”. En av de bästa filmlåtar som gjorts i modern tid – komponerad och framförd av Mark Knopfler. Jag tänkte: Nu vänder alla och sätter sig i sina stolar igen för att bara njuta.

Men icke så, de fortsatte mot utgången. Förmodligen hade de bråttom hem…