Min yngste son brukar fråga mig vilket decennium som var bäst. Var det 60-talet med stilbildande grupper som Beatles, Rolling Stones, Beach Boys, Kinks och några till? En tid där ikoner som Bob Dylan och Joni Mitchell gjorde poetiska och musikaliska avtryck som alltid lär bestå. Eller var 70-talet att föredra då diskoteken växte fram som flugsvampar en blöt sensommar? Det glada 80-talet kan inte heller förbises, när pengar tycktes växa på träd och affärer gjordes utan sans och förnuft. Kul men förödande skulle det visa sig med finanskrisens ankomst tidigt 90-tal då riksbanken höjde räntan till 500%… Några år senare – 1995 – blir Sverige medlem i EU och samtidigt ökar både takhöjd och den personliga friheten. Gränser mellan länder öppnas upp och nitiska tullare får sparken. Alla som vill sälja vin och öl beviljas tillstånd och en myriad av uteserveringar käkar upp både torg och trottoarer. Sverige har plötsligt blivit internationellt med en känsla av frihet som är minst sagt berusande.

Jag har inga bra svar på sonen Joachims frågor. Varje årtionde har haft sina ”up´s and down´s” – globalt, nationellt men kanske ännu viktigare på det personliga planet. Variationer som inte kunnat planeras fullt ut och egentligen inte ändrats precis då vi bytt årtionde. Frågan är nog inte när det var bäst utan när vi själva var allra mest på topp. Spänstiga och aktiva, fyllda av idéer och nya uppslag, som dessutom kunde förverkligas utan betänketid och närmare analys. En tid då man tittade på unga flickor och de dessutom gav en angenäm blick tillbaka.

Jag tror det är vid denna tidpunkt som den egna självbilden byggs upp. En bild som sedan följer med större delen av livet. Åtminstone tills den faktiska verkligheten hinner i kapp och skapar en ny medvetenhet. En sådan kan komma snabbt och vara svår att ta till sig. Jag minns för en tid sedan när jag gick i ett köpcentra och mötte en person som liknade såväl mig själv som min far. När jag stannade upp, gjorde han detsamma och för en stund stod vi och iakttog varandra. Det tog mig en stund att förstå att det var en spegel framför mig och att den personen som återgavs var bekant men ändå en bit från den bild jag haft av mig själv.

En spegling när dåtid och nutid möts men aldrig riktigt kan förenas.