Så många kanaler, ännu fler program – och så lite att se. En inte ovanlig reflektion när man en ledig afton studerar det utbud som erbjuds. Enbart att gå igenom tablåerna tar ungefär lika mycket tid som hela programtiden för Nyheterna.
Vissa dagar är värre än andra. Om vi börjar med motsatsen står förstås fredagar och lördagar högt i kurs. Då tävlar TV-kanalerna om att visa lättsmält underhållning varvat med mer eller mindre goda serier. Sådant som passar till chips och whisky efter en vanligtvis tung och sövande middag. Inte oväntat sover stora delar av befolkningen i diverse soffor redan innan Skavlan kommit halvvägs i gästlistan. Men innan dess finns möjlighet att hålla sig vaken. Glättiga ”Dobidoo” får nu lämna plats för en av SVT:s mest lyckade satsningar – ”På Spåret”. Extra intressant premiär i år när tågtrafiken och dess brister granskas noga. ”Vart är vi på väg” kan verkligen tolkas på olika vis.
Lördagar är värda lite extra, oavsett om man gillar ”Moraeus” eller ”Så mycket bättre”. Bäst är ändå ”Downtown Abbey” som för varje omgång växer sig allt starkare. Söndag funkar också. Jag gillar ”Babel” och den underbart verbala programledaren Jessika Gedin. Men nu är det slut för säsongen och man tvingas genomlida andra så kallade TV-personligheter, som pratar utan att lyssna och där ordet ”liksom” är lika vanligt förekommande som flugor runt en färsk koskit.
Måndagar är inte dumma heller. ”Historieätarna” är en verklig höjdpunkt och sedan kan jag knappast avstå en dos danskt när ”Dicte” dyker upp i 4:an. Dagen därpå bänkar jag mig gärna i sällskap med Leif GW och Camilla Kvartoft. Utan dessa båda skulle det vara svårt – och nästan oförsvarligt – att genomlida de hemska brott som presenteras.
Men sedan tar det slut. Inte för att det saknas program men de flesta är värdelösa och nivån sjunker ju fler siffror kanalen ifråga utrustats med. Värst är alla idiotiska tävlingar där folk åker ut varje vecka. Olika teman men samma upplägg i snart 100 program. Vem orkar titta?Uppenbarligen allt för många eftersom eländet fortsätter och nya varianter uppfinns.
Vad lär vi oss av detta? Ja, möjligen att det berättas inte fler bra historier bara för att utbudet av kanaler och program växer. Brist på goda manus sägs vara både film- och TV-industrins största problem. Teknik och så kallade special effects utvecklas hela tiden men oavsett fantasirikedom faller de platt när historien varken är trovärdig eller intressant.
Samtidigt är det tur för oss att det finns begränsningar. Annars tvingades vi sitta vid apparaten eller datorn hela tiden. Och det vet vi är allt annat än nyttigt. Så fram för fler usla programidéer så att det finns ytterligare skäl att vara ute, träffa folk och läsa en god bok.