Det fanns en tid när jag alltid hade spaning på en ny bil. Ofta en modell jag med tveksamhet skulle ha råd att köpa och underhålla. Trots detta faktum gjordes affärer med stor regelbundenhet, och ett tag var garaget i Motala fyllt med så många sport- och tävlingsbilar att jag inte själv förstod hur det gått till.

Nu har något inom mig lugnat ner sig. Kalla det erfarenhet, visdom eller något annat trist ord, men så är det i alla fall. När jag ser något tilltalande på fyra hjul, brukar jag slå bort första ingivelsen med tankar som:

”Vad ska jag ha en sådan till?” ”Vad kan jag göra med tid och pengar i stället? Är det verkligen värt det?”

Någon må säga att detta är en naturlig utveckling. Efter många mil i otaliga förarsäten har Lindström helt enkelt blivit lite mätt och blasé. Han har kört färdigt och vill nu göra något annat. Så långt i resonemanget kan jag till nöds hålla med, men när uttryck som ”bättre att ta det lugnt” och ”var sak har sin tid” avlossas, har det gått för långt.

Nu har jag hört detta lite för ofta och rebellen i mig har vaknat. Det dags att låta känslorna ta över på nytt! ”Känsla eller förnuft”, som Robban Broberg sa en gång under en föreställning. Efter en konstpaus summerade han: ”Jag följer mina känslor, det är nog mest förnuftigt på sikt”.

Eftersom känsla helt utan förnuft kan innebära en halv katastrof, väljer jag att balansera emotionerna. Nattsömnen måste förbli intakt och jag vill inte ha fler besök av Skatteverket med frågor vilka jag glömt svaren på. Inte heller önskar jag bli slavarbetare åt banken i en tillvaro där räntor och amorteringar käkar upp såväl kontots som livets innehåll.

Lotus Elise är en favorit, Porsche Cayman en annan. Mycket pengar för något man egentligen inte behöver, men inte värre än att såväl samvete som förstånd kan bibehållas någorlunda intakt. Jag har också sett att Renault snart lanserar en ny Alpine – i samarbete med Caterham, som får sin egen version. Men ingen av dem kan konkurrera med den jag åtrår mest av alla – Alfa Romeo 4C!

Alfa Romeo har alltid varit mitt märke men det må erkännas att det under många år saknats något. En modell som knyter samman arv med nutid. En sportvagn med klassiska former, i modern tappning och ypperlig teknik under skalet.

Alfa 4C verkar ha allt det där. Med bara 900 kg vikt, 240 hkr och ett chassi sprunget från racerbanan, torde den passa mig precis. Designen för tankarna till famösa Tipo 33, fast anpassad till nutidens krav på säkerhet och aerodynamik. En bil att köra eller njuta av stillastående. Helst bådadera.

Jag har inte vågat beställa någon än, ty priset är ändå 60.000€. Men så snart ett hus är sålt och nästa års jobb kan skönjas i fjärran, är risken stor att så sker. Kulören blir givetvis ”Alfa Rosso” och sen lovar jag hålla mig lugn på denna front riktigt länge!