Astrid Lindgren. Denna underbara människa! Hon finns inte längre här på jorden men ändå är hon mer levande än någonsin. Bland alla berömda svenskar tror jag inte någon kommer att betyda så mycket för så många som Astrid. Nu och i framtiden.

Förmågan att berätta en historia så att alla vill lyssna. Vem kunde detta bättre än vår Astrid? Aldrig högtravande och intellektuell utan på en nivå så att alla kände igen sig och förstod. Samtidigt var hon inte rädd att ge utrymme för egna tankar och idéer, nya ord och uttryck, vilka för evigt gjort avtryck och blivit en del av det svenska språket – utan medverkan från Svenska Akademin… Hon hittade på egna som inte fanns i ordlistan. En förmåga som inte många har, jag tänker spontant bara på Povel Ramel och Robert Broberg.

Tänk när barnen var små. Då kunde vi sjunka ner i soffan – hela familjen – och kolla på Emil, Rasmus på Luffen , Pippi och alla de andra. Vi tog till oss, skrattade och kände en så innerlig gemenskap, mellan oss själva och figurerna från böckerna som nu hamnat på TV-skärmen. Jag var extra svag för Bullerbyn och läste böckerna som barn och njöt av Olle Hellboms TV-filmer lite senare. När Lasse Hallström gjorde två filmer såg jag båda på bio och senare fanns de i hyllan som VHS.

Numera är VHS-filmer lika användbara som gengas och de vi ägde har gått till återvinning. För någon vecka sedan hade ICA Maxi kampanj på DVD/Astrid-rullar och jag köpte ett helt parti. Bland dessa förstås Hallströms ”Alla vi barn i Bullerbyn” och ”Mer om oss barn i Bullerbyn”. Nu har jag sett båda två  på nytt och det var värt varenda spenderad minut. Niclas har flyttat hemifrån men jag lyckades tvinga både Heléne och Joachim att dela upplevelsen. Hundarna var också med fast de begrep nog inte så mycket. Mer än att det alltid är härligt att vara med.

Men visst har livet förändrats sedan dess. Miljöerna är lika förföriska som förr, men nu inser jag också vilken viktig historiebeskrivning vi får ta del av. En tid då varken rinnande vatten eller elektricitet fanns och där det mesta kretsade runt den lilla världen, den där familjen bodde och verkade. Ingen TV, än mindre mobila nät och telefoner, men ändå samma nyfikenhet på livet och troligen liknande viljor att göra det bästa av det man fått.

Man har förändrats själv också. Inte bara till det bättre. När jag första gången såg skolan i Storbyn väckte den bara nostalgi och minnen. Nu – som luttrad husägare – såg jag hur nött fasaden var och att taket borde läggas om… Det vackra landskapet hade också delvis tappat sin glans eftersom jag numera känner till hur mycket jobb det är att hålla det just vackert. När barnen älskar damm och kommer hem med nedsmutsade kläder vet jag vilket ovälkommet jobb det innebär. Än värre när jag inser att på den tiden fanns inga tvättmaskiner.

Så såg inte Astrid på saken. För henne var livet och barndomen ett stort äventyr. Att det gick på tok allt för oftast tillhörde livets välbehövliga kryddor. Vi har en hel del att lära från henne. Till exempel att det alltid är möjligt att ta fram det lilla barnet inom en. Den del vi troligen alltid bär med oss och som har närmare till skratt än eftertanke.