Nu är vi installerade. Efter drygt 21 år i fastigheten Nydala Maspelösa är  adressen från 1 oktober Ullekalv Talludden. Någon frågade om vi söker adresser med konstiga namn, men jag försökte förklara att på landet heter platser märkliga saker. Nästan alltid finns det en historia bakom namnet och ordet ”lösa” är tydligen något gammalt uttryck för äng. Att det är gott om ängsmark i trakterna bekräftas av de många orterna som slutar löst – Västerlösa, Gottlösa, Nederlösa och Normlösa. Det senare betyder förmodligen inte att befolkningen där saknar normer utan att man i stället en gång i tiden skapade normen för hur en äng ska se ut. Vad Ullekalv har för ursprung ska jag forska i så snart möbler och tavlor hittar sina rätta platser, men jag förmodar att innebörden är en annan än en luden liten kossa.

Alla vet att det är jobbigt att flytta. I början ser det enkelt ut då saker som inte används på åratal placeras i kartonger. Redan i början av maj packade vi 31st sådana som först placerades i en lastbil och senare i ett förråd en bit härifrån. Jag har ingen aning vad som finns i dessa och har inte saknat något. När förrådet ovanför garaget fått golv ska jag försiktigt närma mig samlingen och likt ett nyfiket barn upptäcka vad som sedan länge glömts bort.

Tänk så mycket man samlat på sig. I garderober, lådor och förråd gömmer sig de mest märkliga saker, vilka skrämmande nog kostat såväl tid som pengar att införskaffa en gång i tiden. I åtminstone 8 fall av 10 är det inget som egentligen behövs för att livet ska fungera. I valet mellan att spara eller återvinna (modernt ord för att kasta), väljer jag gärna det senare. Befrielsen att se meningslösa prylar försvinna ner i containerns avgrund är bättre än att gå i terapi. Skiten vi äger tynger ofta våra sinnen och när ägandeskapet upphör, ersätts den inre oron av ett nästan religiöst lugn.

Dagen innan vi skulle lämna Nydala tyckte jag att vi hade full kontroll. Då plötsligt upptäcker vi ett förråd som är fullt av prylar, lampor och speglar som hänger kvar plus en TV på väggen i köket. Bil och släpvagn fick gå ännu några turer och inte ens då var det slut. En jättelik spegel, en soffa och ett parti kontorsmöbler står fortfarande kvar i garaget – med nye ägarens välvilliga samtycke.

Vi har även bytt leverantör av Internet. Telia kunde inte leverera och det tog det forna monopolföretaget en månad att meddela detta. Efter att ha suttit i telefonkö med startnummer 37, 96 och 148, är jag heligt trött på alla företag som gömmer sig bakom den nya tekniken och erbjuder undermålig service. Men det finns alternativ! I lilla Mjölby agerar t.ex. DJ Data och levererar både personlig service och alla tjänster man kan behöva. Mitt nya motto är nu att gynna de små företagen och i möjligaste mån bojkotta alla kolosser. Den fria företagsamheten innebär ju att vi kan välja de som fungerar bäst och i den valfriheten är det lika viktigt att välja bort de som inte kan kommunicera på ett vettigt sätt.

Att flytta är inte lätt men att bo kvar kan vara ännu värre. Tiden var mogen för ett uppbrott och nu återstår bara resten. Huset är i stort sett klart men någon egentlig trädgård har vi inte. Däremot en hel del otuktad mark. Fast snart kommer snön och då kan vi fundera på torvor, stenar och gräs i lugn och ro.