En gång i tiden fick man lätt hybris av kanslisvenskan. En lång mening med otaliga bisatser, så att ingen förstod någonting. Byråkraterna befann sig i en egen språkgrupp, där krångliga ordvändningar var viktigare än det eventuella budskapet.
Sedan tid tillbaka är det politikerna som utmärker sig. Konsten att stapla ord och meningar på varandra utan att de betyder något, är ett effektivt sätt att aldrig behöva svara ja eller nej på någonting. En teknik som alla politiker – oavsett partifärg – får lära sig redan på broilerstadiet. Mitt i alltsammans plockar man in det vi förr kallade ”honnörsord”. Speciella ord som ska betyda något och skapa en styrka och identitet hos partiet och talaren.
Ett vanligt sådant är ”utanförskap”. Så nytt och modernt att det markeras i rött av mitt Word-program – och således inte finns. Utanför vad, undrar jag ibland? Utfrusen av kompisarna på jobbet eller bara utanför hemmets dörr efter att glömt nyckeln? Troligen betyder det båda sakerna och lite till. Eller – oftast – inget alls.
”Äldreomsorg” är ett annat. Att bry sig om dom äldre. Frågan är bara hur och vad som är motsatsen? Äldrefientlig? Sedan en tid är det också vanligt att ”kvalitetssäkra”, vad det nu kan innebära? Är det överhuvudtaget möjligt att ”säkra” kvalitet eller är det bara ett nytt uttryck som inte heller det betyder något. Jag blir extra misstänksam, eftersom det märkliga ordet ofta används av byråkrater/tjänstemän, när de inte riktigt vill svara på den egentliga frågan de fått. ”Vi gör allt vad som står i vår makt för att kvalitetssäkra vården…”
Häromdagen rymde en psykiskt sjuk man från Karsuddens sjukhus. Han var dömd för flera brutala våldtäkter och bedöms som farlig. Tydligen inte farligare än att han tillåtits spatsera omkring i centrala Katrineholm tillsammans med sin vårdare. Företagsam måste han också varit, för plötsligt satt han på en cykel och sa bye-bye till vårdaren och vårdhemmet. Ingen hann med att ingripa, vilket är en smula märkligt då mannen är 54 år fyllda och enligt publicerade bilder kraftigt överviktig. Men han kanske fick tag på en snabb cykel. Ett par dygn var han borta innan polisen hittade honom utanför Linköping – färdandes i egen bil!
En folkpartist skymtade i TV-rutan och förklarade allt och inget. Man jobbade sedan länge för att personalen på Karsuddens sjukhus skulle ha bästa tänkbara arbetsförhållanden, patienterna få bra vård och allmänheten känna sig trygg. Det verkade nästan som han trodde på det själv eller också hade någon matat in ett inspelat band i käften på honom. Att det kan vara negativt att en farlig brottsling rymmer och att detta faktiskt skett, tycktes han ha missat. Avslutningsvis stod reportern utanför sjukhuset grindar och förklarade att ingen på Karsudden ville delta i en intervju. Däremot lät man hälsa att de inte ansåg att ”något fel begåtts”.
Föga förvånande, ty tjänstemän och politiker anser sig sällan ha begått fel. Inte ens när allt har gått fel. Om man möjligen erkänner att det ändå blivit fel, så beror det nästan alltid på någon annan. Eller omständigheterna. Att något ”inträffat” är också populärt att säga. Vi minns väl de politiker som ertappats med att låta närstående bo i dyra, centrala lägenheter – ägda och finansierade av partiet eller statsmakterna. ”Det inträffade ska rättas till och vår ambition har alltid varit att göra rätt.” ”Inträffade”? När man medvetet begår något som i alla andra sammanhang skulle betraktas som olagligt, så är detta tydligen något som man inte kunnat påverka. En lägenhet som föll från ovan och hamnade precis där min dotter och hennes fästman stod. Möblerad var den också och hyran betald.
Vi kan kalla det skitsnack eller snömos = fraser med litet, eller helt utan, innehåll i sak. Frågan är om det inte är dags att låsa in alla skitsnackare också – för att lära dem tala begriplig svenska och stå för vad de gjort?