Vi ska flytta! Kontrakt på nytt hus är påskrivet och snart ska det gamla säljas. Eftersom vi bott här sedan 1992 finns en del saker i rum, garage och förråd – ting som nu går mot en osäker framtid. Eftersom både Heléne och jag gillar att rensa och kasta saker kommer det att bli många turer till den så kallade återvinningen. Jag har redan börjat och på två dagar genomfört tre besök. Gamla, fina motortidningar har gått hädan liksom en dammsugare av märke Kärcher. En funktionell men retfullt oduglig domkraft av okänt ursprung försvann med ett mäktigt dån ner i avgrunden, på avdelningen för ”skrot alla metaller”. En liten grill i aluminium gjorde den sällskap. Mest tillfredsställande var ändå att se hur år av bokföring tippades över kanten i container för ”Brännbart”. Inte en siffra eller verifikation kommer jag att sakna och det var knappt jag kunde tygla lusten att förfölja lasten och förvissa mig om att den verkligen hamnade i lågornas rov.

Detta är bara början och en lätt mani har börjat sprida sig i kroppen. Kan man packa ner lite mer skräp innan midnatt eller får det vänta tills i morgon? Vad ska sparas? Så lite som möjligt, säger magkänslan, men risken finns förstås att man blir spekulant lite senare på sådant som tidigare slängts. Det finns viss sådan erfarenhet då vi kastat saker förr. I ett tidigare utbrott av frigörelse från tingens gissel lämnade ett betydande antal böcker vårt hem – för att aldrig återvända. När filmen ”Mördaren ljuger inte ensam” hade premiär för några veckor sedan, började jag leta i bokhyllan efter förlagan av Maria Lang. Utan framgång. Då meddelade Heléne att samtliga romaner av den svenska deckardrottningen hade följt med till återvinningen för något år sedan. Hur kunde det ske? Jag gillade ju Maria Lang. Dessutom hette hon egentligen Dagmar Lange – samma efternamn som min morfar bar. Kanske vi till och med är släkt? Extra intressant, eftersom jag många gånger funderat på att byta till Leif Lange i min nästa karriär. Vad den nu skulle kunna innehålla?

Nåväl. Det blir till att besöka några antikvariat när vi flyttat. Där finns säkert böcker som Dagmar skrivit. Men innan dess ska det rensas. Nyttigt kastas och onyttigt behållas. Eller tvärtom. Bil får aldrig gå tom och idag var jag nära att köpa en släpkärra…

Hur som helst är det en själslig upplevelse att göra sig av med ägodelar. Man renas inombords och känner en näst intill oändlig frihet. Nästan på samma nivå som känslan av att ha pengar och köpa nytt.