Jag har följt två TV-serier under sena hösten. Den utmärkta svenska ”Vår tid är nu” och brittiska ”Grantchester”. De båda serierna har en sak gemensamt – de utspelar sig under åren efter Andra Världskriget och en bit in på 50-talet. Förutom själva intrigen är det alltid kul att kolla in miljöerna. Det gäller att filma på rätt ställen och undvika alla fula hus som byggdes under 60- och 70-talet. Detsamma gäller förstås bilarna som körs och står utmed gatorna. En enda Volvo XC60 någonstans i bakgrunden skulle fördärva hela serien!

Nostalgi? Ja, det kan inte förnekas. Är man som jag född på 50-talet känns mycket igen. En del mindre trevliga minnesbilder dyker också upp. De träffsäkra skildringarna av dåtidens sjukhus till exempel. Något som ger känsla av obehag och jag vet inte riktigt varför. Jag var aldrig inlagd själv men troligen besöktes någon anhörig och det satte tydligen sina spår.

Bilar har förstås också gjort avtryck! Det var ju så allt började med det som senare skulle bli ett nästan sjukligt intresse. På den tiden var bilen symbolen för något gott. Frihet och äventyr. Inga köer och aldrig något prat om luftföroreningar. I vår lilla Fiat 600 upptäcktes Sverige. Vi var i stort sett överallt. Från Skåne och ändå upp till nordligaste norr. Jag spejade ut vid Smygehuk, tittade på konstiga djur i Furuvik, badade i iskallt vatten i Piteå och knallade över till Finland från Haparanda.

Mina kompisar gjorde inget av det, för deras föräldrar hade ingen bil. Av de ca 30 garage som färdigställdes vid Medevigatan i Motala, var det bara två som inledningsvis hyrdes ut. I ett av dem stod vår lilla Fiat. De geografiska utsvävningarna fick till följd att jag kunde briljera i skolan. När fröken Witthammar frågade vad den lilla orten norr om Gränna (vid dåvarande Riksettan) hette, var jag den ende som visste. Uppgränna. Vi körde förbi den lilla samlingen av hus varje gång vi åkte till Gällstad för att besöka mor- och farföräldrar.

Hur var det då med bilar att drömma om? Jodå, de fanns och eftersom de var ganska sällsynta gav varje upptäckt exemplar en mycket speciell upplevelse. Inte som i dag när Porsche och Ferrari står i rader vid olika bilträffar. Alfa Romeo Giulietta Sprint, Porsche 356 och MGB tillhörde favoriterna, inte minst då de befann sig i prisklasser där fantasier möjligen skulle kunna bli verklighet. Någon enstaka gång kom en Ferrari 250 GT körandes och sådana unika möten levde jag på i veckor. På vägen till vår favoritö utanför Strömstad körde vi förbi ett samhälle (minns inte namnet) där ortens hjälte varje år hade en ny, exklusiv bil stående utanför sin bilfirma. En sommar stod där en Aston Martin DB4 Zagato och naturligtvis stannade vi så att jag fick gå ur vår bil för att bese underverket på nära håll.

Det sägs att de första upptäckterna är de största. Första tjejen man frågade chans på – och fick ett ja! Premiärresan till England när vi närmade oss Tilbury Docks med Svenska Lloyd på morgonen. När till och med det grumliga vattnet i Themsen verkade inbjudande. För att inte tala om när det äntligen var MUCK. Den oerhörda glädjen över att lämna tvång och uniformer för att kliva in ett tillstånd av evig frihet.

Så blev det kanske inte och för vissa byttes en form av rutin mot en annan. Ingen skillnad förutom att den senare riskerade att pågå betydligt längre. De känslor jag upplevde då jag cirkulerade åtskilliga varv runt en brittiskt grön Aston Martin i design av italienska Zagato, är dock eviga. Kanske var det här allt började för något mer attraktivt på fyra hjul hade jag dittills aldrig sett. Och frågan är om det skett senare heller?

Anm.: Jag har knyckt rubriken. Som säkert några minns är det en låt av Ian Andersson och gruppen Jethro Tull. Den kom 1969 och tre år senare dök ett album upp med samma namn. Musik fortfarande väl värd att lyssna på.