Ni känner förstås till historien om kossan som stod och bligade över staketet, konstaterande att det helt klart fanns bättre gräs på andra sidan. Men ett hopp över stängslet vågade hon sig inte på . Risken att bryta ben eller stuka en klöv var troligen allt för stor. I stället stod hon där och idisslade besviket i sig de på näring fattiga strån hon hittat.
Kan detta ordspråk översättas till oss människor? Jo, det är nog tanken eftersom kor sällan tänker efter, än mindre skriver ner saker. Den kloka (och rätt trista) person som kom på att så är fallet menar egentligen att vi ska vara nöjda som det är och inte trakta efter det som erbjuds någon annanstans. Vi ska inte titta på grannen med avund, vare sig på hans bil eller överdådiga bostad. I stället ska vi nöja oss med det skrot vi har råd med och fortsätta bebo hyddan vi månadsvis amorterar av.
Du ska inte tro att du är något! Är det en variant av ”gräset på andra sidan”? Kanske, för det här kan ju uppfattas på olika sätt. I sin bästa form är det ju positivt att vi är nöjda med våra liv och njuter av det vi har. Men det kan också tolkas som att det är ingen idé att ha ambitioner eller jobba på förändringar. Det leder ändå inget till för gräset är uppenbarligen inte grönare på andra sidan.
Jag har nog alltid sökt efter det där gräset. I tron att det måste finnas något mer lockande bakom hörnet eller där horisonten slutar. Man kan kalla det rastlöshet eller så är det en form av nyfikenhet. Saker och platser som bara måste utforskas och upplevas. Utan att först fundera om det stämmer överens med sunt förnuft eller något gammalt ordspråk.
”Galna katter får rivet skinn” heter det ju också för ingen av livets resor går obemärkt förbi. Det gäller bara att såren inte blir för djupa och att de åtminstone läker så mycket att galenskapen kan fortsätta. Vidare i ordspråkens förlovade värld anländer vi till ”Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge”. Jaha. Men det här stämmer väl inte särskilt bra. Visst kan man vänta alldeles för länge. Under så lång tid att när det man väntat på möjligen anländer, har man glömt bort vad det goda egentligen var. Tiden mellan ungdomlig förväntan och begynnande senilitet är faktiskt kortare än många tror. Då anländer vi till ”Gammal är äldst”. Självklarheternas självklarhet ända tills det dyker upp någon som är ännu äldre. Gränserna för hur gammal en människa kan bli flyttas hela tiden uppåt.
Med stigande ålder är det vanligt att de nära och kära runt omkring en dör bort. Till sist står den åldrige där utan varken vänner eller andra jämnåriga och blickar tillbaka mot tider som varit. Då kan den drabbade plocka fram det käcka uttrycket ”Ensam är stark”. Det borde kanske finnas som en väggbonad på varje äldreboende?
Ordspråk kan nog ha sina poänger ibland men det finns andra rättesnören. Till exempel att ta vara på varje stund, använda sin nyfikenhet till att upptäcka nya saker och försöka umgås med människor som ger energi. För det är väl tillsammans som vi är starka?