Tillsammans med Stanley Dickens och Urban Sandberg reste jag till Padua för att besöka Auto e Moto d`epoca i Padua i slutet av oktober. En utställning för klassiska bilar som överträffar det mesta och är en verklig godbit för oss som gillar italienska rariteter. I inte mindre än 15 hallar trängdes ca 4.500 bilar om utrymmet och här fanns så mycket att se att den enda dagen vi disponerade för ändamålet knappast räckte till.

Italienska märken dominerade förstås och utan att räkna varje exemplar, var det helt tydligt att Alfa Romeo stod för flest antal bilar. Men här fanns också det mesta som någonsin tillverkats i stövellandet, från Fiat av alla årgångar och slag till Lancia, Maserati, Ferrari, Pagani och Lamborghini. Därtill numera avsomnade märken som Autobianchi, Siata, Osca, Moretti, Cisitalia, Stanguellini, ATS m.fl.. Från andra bilproducerande länder var nog Tyskland mest representerat med Porsche, Mercedes och BMW i ganska talrika skaror. Fast egentligen fanns nog allt, förutom kinesiskt men det kan jag leva med…

Men här tänker jag uppehålla mig kring ett märke som alltid kommer att ligga mig extra varmt om hjärtat – Abarth. Det var så allt började för min del – på tävlingsbanorna med en Fiat Abarth 1000 så långt tillbaka som 1972. En bil jag tävlade med i flera år och som sedan fanns kvar i min ägo ända till 1990. Då såldes den och visst har jag flera gånger undrat varför. Pengar som behövdes för nya projekt är ett rimligt svar och det gällde för övrigt flera racerbilar jag ägt. Några av dem är numera värda ganska stora pengar men i stället för att vrida mig i sömnen över dessa förluster, väljer jag att glädja mig åt att en gång ha ägt dem. Och i viss mån bidragit till att skapa en bit av deras historia.

Abarth? Vad är då detta, undrar kanske någon? De som är unga sätter nog likhetstecken med moderna Abarth 500 eller dennes syskon. Knappast konstigt då Fiat väckte liv i varumärket igen 2008 med speciella versioner av 500:an och Grande Punto. Ett framgångsrecept skulle det visa sig, då speciellt 500:an nått stora försäljningsframgångar. Men historien började redan 1949 när österrikaren Karl Abarth flyttade till Italien och startade Abarth & Co. Innan dess hade han ett förflutet som mycket framgångsrik motorcykelförare innan en allvarlig olycka satte stopp för den karriären. Inte nog med det – Karl var också en begåvad ingenjör och den egenskapen skulle hjälpa honom att forma resten av sitt liv.

Tidigt förstod han att Karl inte var särskilt gångbart i Italien och därför justerades förnamnet till Carlo. I en fabrik utanför Torino började han tillverka avgassystem samt trimma små Fiat-bilar. Verksamheten växte och redan i slutet av 50-talet var Abarth ett begrepp bland bilintresserade runt om i världen. Nya modeller togs fram mest hela tiden i en takt som skulle vara helt omöjlig idag. Många förknippar Abarth helt och hållet med snabba versioner av Fiat´s 500 och 600, men dessa är bara en del av alla kreativa Abarth-bilar som byggdes. Sportbilar och prototyper var nog det som intresserade Carlo Abarth mest och genom åren vann Abarth av olika modeller massor av tävlingar. Man slog också många världsrekord med sina ”rekordbilar”. Enligt uppgift har Abarth-bilar segrat i mer än 10.000 tävlingar, satt 10 världsrekord och vunnit 133 internationella mästerskap!

Om Carlo Abarth var mätt på segrar eller om det berodde på sviktande hälsa vet jag inte, men 1971 sålde han sitt livsverk till Fiat. Under några år användes det anrika märket på bästa sätt genom 124 Abarth Rally och 131 Abarth Rally, där den senare vann tre VM-titlar i rally.

Carlo Abarth gick bort 1979 – 71 år gammal.

Numera är alla original Abarth mycket eftertraktade och kostar stora pengar. En del körs i historiska biltävlingar men när det gäller de 600-baserade 850 TC och 1000 TC används oftast så kallade ”replikor”. Ofta välbyggda och egentligen inte det helgerån som man kan tro, eftersom Abarth själv byggde dessa bilar på vanliga 600.

Hur som helst, Padua´s klassiska bilutställning var en fröjd att besöka och kvällen som följde samt dagen därpå tillbringades i Verona. Med fantastisk historia, anrika monument och byggnader. För att inte tala om maten, vinet och folklivet. För det som kännetecknar Italien är den magiska kombinationen av historiskt och modernt. Tradition i gott sällskap av nytänkande och utveckling. Gammalt, fint hantverk och hi-tech av yppersta slag.

Jag längtar redan tillbaka…