Som vi har längtat! Kyla, mörker, regn och blåst får vi stå ut med under månader av väntan. En transporternas sträcka som till slut leder fram till varje genuin svensks verkliga skäl att leva. Sommaren.
Att den är kort har Tomas Ledin fått oss att förstå. Men hur kort? Och vad förväntar vi oss av den? Ljusa nätter som kulminerar runt midsommar. Helt klart och 100% leverans. Blommor som doftar och gräs som växer? Lika säkert. Insekter som tycks trivas bättre inomhus än utomhus. Det garanteras också.
Men det där andra som vi anser hör sommaren till. Sol, värme och möjlighet att sträcka ut på filtar och i solstolar. Att kasta sig i böljan den blå och kunna återvända till land utan att förfrysa vitala delar av kroppen. Hur är det med det? Svaret är att vi borde veta. Här finns inga garantier och så har det alltid varit. Vi bor långt norrut och sommartid slåss det kalla och varma med varann. Plötsligt dyker ett högtryck upp och tidningar i tabloidformat försöker sälja lösnummer med rubriker som ”Ryssvärmen”, ”Hettan slår till” och ”Så länge stannar supervärmen”. Om de höga temperaturen råkar bestå mer än tre dagar kommer rapporter om hur farlig värmen är. Att man ska hålla sig inne, att det kan vara riskfyllt att vistas ute…
Så hade vi det förra veckan. Varmt. Underbart. Men egentligen alldeles för hett. Kan det inte vara ”lagom”? Ett ord som omvandlat till Celsius är kring 22 grader. Då fungerar vi nordbor bäst. Problemet är att det nästan aldrig är 22 grader! I stället blir det 28-30 under värmeböljor och 14-17 annars. Just för tillfället upplever vi det senare och de som presenterar väder i TV ser ut som att det var deras fel.
Jag funderar ibland på hur det var förr. I min barndom. Vi bodde i en liten lägenhet och hade husvagn. Varje sommar reste vi iväg och till slut hade jag sett varenda ort i hela Sverige. Bäst var det i Bohuslän – men var vädret bättre? Givetvis inte. Det varvades friskt mellan sol, regn och blåst men eftersom vi var borta fem veckor fick vi i alla fall med oss lite solbränna hem.
Kanske ändrades vårt synsätt då vi började resa utomlands? En vecka kring Medelhavet och näst intill säkert att solen skulle lysa från klarblå himmel. Vi betalade och fick det som utlovats. En period till och med mer än vi förtjänade. Kronan stod högt i kurs och allt var så billigt. Inte minst alkoholhaltiga drycker som vi knappt fick konsumera utomhus här hemma utan risk för åtal.
Nu har Europa vävts samman. På många olika sätt. Under min barndoms semestrar minns jag inte att mina föräldrar drack vin eller öl överhuvudtaget. Hur de stod ut med tristessen på campingplatsen har jag ingen aning om, men kanske hade de andra glädjeämnen? Jag kommer ihåg regniga dagar då far och jag tidig morgon gick ut över kala klippor för att fiska. Sällan kom vi hem tomhänta och upplevelsen att steka fångsten över öppen eld glömmer jag aldrig.
Numera är det få som fiskar själva. Och varför ska de? Restaurangerna som serverar vällagat från havet är inte svåra att hitta utmed kusten, och de som jobbar där vet precis vilket vin som passar bäst till torsk, hummer och slätvar. Europa har kommit till oss men vad hände med vädret? Det mesta går att exportera men aldrig vindarnas riktning.