Det finns många sätt att resa, åtskilliga mål och ännu fler vägar. Snabbt från punkt A till B med direktflyg och lika enkelt och bekymmerslöst med tåg eller buss. Men för den som tycker att vägen är minst lika viktig som själva målet är eget fordon och själv vald färdriktning det enda som gäller.

Det är troligen också dessa resor man minns mest. Känslan av att styra ut på okänd mark där inte varje timma är planerad i förväg. En rutt där det förvisso finns ett eller flera mål men där vägen dit kan varieras och improviseras under färdens gång. Inte sällan får det till följd att de största upplevelserna inte hämtas på platsen man planerat att åka till, utan kanske i en stad eller by ingen av oss visste fanns.

Jag har haft glädjen att uppleva ett flertal sådana resor – både i Sverige och utomlands. När jag nyfiket ville upptäcka omvärlden var valet enkelt. Flyg kostade en massa pengar och det var förhållandevis billigt att köra bil. Åtminstone så länge inte den totala kostnaden för fordonet fanns med i kalkylen utan endast bränslet räknades. Ett effektivt och trevligt sätt att lura sig själv som jag fortsatt praktisera genom åren.

Men vad är pengar jämfört med livets verkliga glädjeämnen? När sedlarna förbrukats är de glömda men minnet av allt roligt och spännande består. Mina motorer startades upp under tidigt sjuttiotal och de har varit igång sedan dess. Färden har nästan alltid gått söderut, kanske beroende på att min näsa pekade i den riktningen? Någon budget i egentlig mening existerade inte men på den tiden var det i alla fall aldrig möjligt att återvända med mindre än noll kronor på fickan. Eftersom betalkort inte uppfunnits bestod kassan precis av det som fanns i kappsäcken. Inte heller den gemensamma valutan euro hade sett dagens ljus, vilket gjorde att varje europeisk utflykt krävde viss planering. Hur många Danske Kroner, Deutsch Mark, Schweizer Franc och Lire kunde tänkas gå åt? Blir det en sväng in i Frankrike också, plus en afton i Österrike?

Denna mångfald av valutor betydde inte på något vis att den egna kassan växte i värde. Tvärtom minskade den i takt med varje lands valuta, eftersom bankerna redan på den tiden tjänade en god slant på sedlarna.

Med sådana förutsättningar kan man med fog påstå att resan utomlands var lite av ett vågspel. Mer eller mindre stort beroende på slump och omständigheter. Aldrig kom jag och mitt ressällskap på att i förväg boka rum. Ingen av oss hade en aning om hur lång väg som skulle köras just denna dag, eller nästa. Vem visste hur länge vi hade lust att sitta vid ratten, kanske väntade något tekniskt bekymmer med bilen (som i ungdomsåren aldrig var av nyaste modell)?

Kanske tänkte vi så men mer troligt var själva ovissheten den riktiga drivkraften. Nyfikenheten vad som dolde sig i den lilla sydtyska byn vars namn vi aldrig hört och som inte stod upptagen i någon resebroschyr.

Jag har bott i bilar också – då kassan varit skral eller när körningen pågick så länge att alla hotell hann stänga. En gång i tiden ägde jag en VW-buss, som nödtorftigt förvandlades till boplats. Baksätet bars ut och ersattes av en någorlunda bred bädd och för att hindra insyn försågs de bakre sidorutorna med gardiner. Ingen annan lyx men det räckte bra på den tiden, så till den grad att en sommar bodde jag i ”folkan” hela 25 nätter. För några somrar sedan provade jag en mer fullfjädrad husbil – så mycket mer bekvämt och fullproppad med smarta lösningar! Men äventyret och känslan var ändå ungefär desamma – att vara väg, ha  kontroll över sin egen tid och takt, att varje grej som kan behövas finns inom räckhåll. Med bil är det också möjligt att släpa hem en massa grejor. Prylar, goda drycker, lokala delikatesser och en massa annat som är mer eller mindre omöjligt att få med sig på flygplan.

Det där med att resa handlar egentligen inte så mycket om att komma fram. Det är vägen dit som är själva grejen. Ju snårigare och besvärligare, desto mer värd att minnas.