Vårt behov av att kommunicera har nog alltid funnits. För inte så länge sedan var kravet att parterna befann sig i samma rum, såvida dialogen inte förmedlades av kurir som förmedlade brev. Numera sker flest kontakter med hjälp av små apparater, vilka alla bär med sig, där valet snabbt och enkelt kan skiftas mellan tal- och textmeddelanden.
Den italienske uppfinnaren och fysikern Guglielmo Marconi sägs vara den ansvarige, det vill säga mannen som utvecklade den teknik vilken lett fram till dagens mobiltelefoner. Innan dess hade Graham Bell tagit patent på själva telefonen och de flesta tror nog också att han uppfann tekniken. Men Bell´s insats bestod främst av att han hade råd med avgiften för själva ansökan – vilket inte var fallet för den verkliga innovatören – Antonio Meucci – en till USA invandrad italienare som levde på socialbidrag…
En sak är att uppfinna, en annan att erövra patent men till slut måste idéer bli produkter som kan saluföras. Startsträckan var ganska lång och inte förrän 1956 kunde Ericsson erbjuda en bärbar telefon. Inget för bröstfickan dock då tingesten vägde hela 40 kilo! Nuvarande matchvikt för en mobiltelefon är från 60 gram och då har den oändligt fler funktioner med inbyggd dator.
Härliga tider, fantastiska möjligheter! En ny värld har öppnat sig men hur mycket hinner vi ta till oss? Jag har förstås en Iphone (gillar Apple´s design) men använder blott en del av funktionerna. Till stor del lever jag kvar i föreställningen att en telefon ska användas för muntliga samtal och tycker att en mans fingrar och en display´s tangentbord passar dåligt ihop. Enligt min mening ska en dator ha stor skärm och helst vara placerad vid mitt skrivbord. Då kan jag vara effektiv och producera mail så att mottagarna bleknar (tror jag) och knappt hinner svara. Vid gott humör smattrar jag fram text i denna blogg och på lite andra ställen – i en takt påminnande om en travhästs galopp.
Ingen produkt är bättre än sin användare. När människor förfasas över att de bärbara telefonerna tagit över ungdomarnas liv och att Facebook är ett modernt djävulens påfund, glömmer man bort det viktigaste – människan som nyttjar tekniken. Det är vi själva som bestämmer var gränsen går mellan bruk och missbruk och i dessa fall vad som bör sägas, när och hur mycket. Att man nyss stigit upp och därefter käkat frukost är kanske ingen information som måste delges 339 ”vänner”, inte heller att efter torsdag kommer fredag. Färre framträdanden och mer budskap kan vara en god målsättning för de flesta.
Nya tekniken har också fått till följd att ingen längre bestämmer något helt säkert. ”Vi kanske kan träffas över en lunch? Jag ringer vid elva så får vi se…” Eller. ”Det kan hända att jag kommer på besök i helgen. I så fall ringer jag när jag är på väg.” Det är sådana personers agerande som gör att vi ser så många ensamma människor på restaurangerna. Troligen är de också orsak till att vi köper hem mycket mer mat än vi konsumerar.
Annat var det förr. Då for man iväg utan kontakt med hembygden och konstiga saker kunde ske – utan att det stod på Facebook. Ofta gick saker åt skogen för att ingen lyckades få tag på en, men det var i alla fall lugnare medan vistelsen pågick. Jag har flera exempel på detta och kan nog inte låta bli att berätta om några. Fast inte just nu. I stället skänker jag en extra tanke till stackars Antonio Meucci som inte hade råd med stämpelavgiften till ansökan. I dag hade han säkert kunnat ta ett sms-lån och slutat sina dagar stenrik. Allt var inte bättre förr.