Det lär finnas kring 9000 olika gräsarter. De vi själva sår och önskar ska slå rot kallas just gräs medan de vi inte vill ha benämns ogräs. Skillnaden kan vara hårfin och en del av de arter som inleds med bokstaven o är både vackra och välsmakande. Ett fält fullt med gula maskrosor är underbart att beskåda så länge ängen inte tillhör en själv. För att inte tala om nässlor som kan ge oss en soppa fylld av smak och vitaminer – samtidigt som de i otuktad form tar kål på annan växtlighet samt bränner eldar om man kommer för nära.

Vi har nyligen anlagt en betydande areal gräsmatta. De små fröna har i somliga fall utvecklats till just det gräs vi beställde men än mer dominerande är ogräs av de mest skiftande slag. På allt för många ställen har det inte växt något alls vilket gör att utflykten med gräsklipparen blir en synnerligen dammig upplevelse. Tistlar och ett par varianter jag inte känner till namn är värst. Inte nog med att de sticks, de är nästan omöjliga att ta kål på även med en lågt ställd klippare med nyligen vässade blad. Trots att de körts över flera gånger, reser de sig lika fort och innan morgonen gryr dagen därpå har de dessutom förökat sig och tagit grepp om en allt större yta.

Många villaägare upplever sömnlösa nätter på grund av ogräs. Under vargtimmarna drömmer de att tistlar tar sig  in i sovrummet. Tillsammans med kvickrot, nålkörvel och bukettanemon går de till anfall och i arla morgonstund är sängen omringad av sega, slemmiga växter med rötter och armar som är näst intill ogenomträngliga. Med ett hjärtskärande skrik väcker villaägaren sin hustru (det är ofta män som har dessa fobier) och där finner hon honom, genomsvett i färd med att ömsom slåss med täcket samtidigt som han sliter rötterna ur krukväxten intill sängbordet.

Det är början på ett tillstånd som kan bli kroniskt och antingen botas med terapi eller genom att flytta in i en lägenhet i stan.