Svenska skolan har förlorat kurs. Det tycks de flesta vara överens om. Men i stället för att göra något åt situationen, ägnar politikerna mest energi att förklara vems felet är. De till vänster lägger all skuld på friskolorna och deras vinstintressen medan borgerliga företrädare påstår att skolans nedrustning pågått länge.

Om svenska språket och ordens variation och mening betyder något, så måste det  börjat gå utför under 70-talet. Detta decennium när vi fick lära oss att det inte var så noga och att varje tanke var rätt, även om den var fel. Barnen i skolan lärde sig att tala först och eventuellt tänka sen. Huvudsaken bestod i att tala fritt och mycket medan innehåll och mening spelade en underordnad roll.

Resultatet ser vi idag. Denna pigga skara har vuxit upp och har synpunkter på precis allt. Att låta någon annan komma till tals finns knappast på agendan. I stället gäller det att tala så fort och högljutt att ingen har en chans att bryta sig in i samtalet. Vi ser och hör det inte bara i vardagslivet utan lika mycket i TV, t.ex. i programmet ”Debatt” där samtalen är så intensiva och ljudliga att en klassisk polsk riksdag framstår som rena bönemötet.

Jag har en teori att det här sammanfaller väl med första generationens dagisbarn, vilka hamnade i en miljö där den med starkaste stämman fick ett övertag. Pedagogerna – vars uppgift skulle vara att anpassa de unga i en lärorik och hänsynstagande ny värld – drabbades omväxlande av hörselskador och nervsammanbrott, innan de skapade ett nytt svenskt begrepp genom att ”gå in i väggen”.

Ungefär samtidigt gick språket förlorat. Kvalitet ersattes av kvantitet. Att någon bidrar med en väl genomtänkt och betydelsefull kommentar är ganska sällsynt. I stället ägnar sig många åt en slags diskussioner med sig själva där det vanliga resultatet är att vederbörande inte kommer fram till någonting! Stödordet ”liksom” dyker upp i varje mening och tjänar dels som en tankepaus men troligen också som ett försök till bekräftelse från mottagaren att man är på är rätt väg. Något som sällan är fallet.

Journalister inom sportens värld är stundtals värst. När en fotbollsspelare gör mål är det  ”fantastiskt” och ”otroligt”. Men är det inte vad sporten går ut på? Vore det inte mer ”otroligt” om det aldrig blev några mål? Idrottens kommentatorer gillar också ”superlativ” och man har lyckats få människor att tro att ordet alltid är liktydigt med något att glädjas åt. Men ”superlativ” är ju den tredje böjningsformen för adjektiv och adverb (positiv/komparativ/superlativ). ”Bra, bättre, bäst” till exempel och givetvis tänker referenten på det sistnämnda ordet. Men också i ”dålig, sämre, sämst” är tredje ordet ”superlativ”.  Aldrig hör vi väl någon säga: Sammanfattningsvis ”superlativ” för Kalle – han kom sist…

Språket måste utvecklas, säger någon. Visst är det så och vi varken skriver eller talar som för 100 år sedan. Men om ett språk ska utvecklas bör det väl innebära att det blir rikare och mer lätt att förstå, inte genom att ord utan betydelse används i tid och otid. Varje verbal yttring har egentligen bara ett syfte, nämligen att nå fram med ett budskap till en eller flera mottagare. Ord för deras egen skull – utan mål eller mening – bör rimligen hamna under rubriken ”grymtningar”.