Det blir allt värre att utföra sina ärenden. En promenad på stan eller i köpcentra (som jag ogillar) innebär ständig uppvaktning. Med muggar i hand och i obekväma ställningar, sitter de i varje gathörn och ber om hjälp. En del har textade skyltar, andra foton på barn och den gemensamma nämnaren är att de vill ha del av våra kontanta medel. Rätt otidsenligt eftersom många enbart använder kort…

Tiggarna på gator och torg omfattar nu hela landet och inte ens de små hålorna får vara i fred. Enligt media är det nästan uteslutande romer från Rumänien som kommer hit och detta på grund av att de är illa behandlade och saknar jobb i sitt hemland. En debatt har blossat upp och inte oväntat har invånarna olika uppfattningar om hur detta ska hanteras.

En kärnfråga är vilket samhälle vi vill ha. Är det OK att den arbetande delen av befolkningen ska behöva utsättas för dåligt samvete så snart de lämnar bostaden? Innebär EU:s fria rörlighet att länder som inte sköter sig kan skicka sina problem till andra medlemsländer? Har andra EU-länder samma höga antal tiggare eller har ryktet om Sveriges välstånd och givmildhet gjort oss till måltavla nr 1? Frågorna är många och svaren knappast enkla ty i grund och botten handlar det om människor som uppenbarligen har det svårt. Men är lösningen att ge dem pengar? En trolig utveckling av sådana insatser torde innebära att de blir ännu fler och det är väl knappast meningen?

Jag tror vi måste inse att Sverige inte har lösningen på allt. Vi älskar att framstå som rika och välmående men faktum är att invånarna i välfärdslandet tillhör de mest belånade i världen. Visst har vi fortfarande råd att ge – och vi gör det  – men åtminstone jag väljer att skänka till organisationer som jag vet fungerar – Cancerfonden, Röda Korset och några till.

Eftersom de som tigger sannolikt är EU-medborgare borde detta vara ett problem för unionen. Första åtgärden skulle i så fall vara att sätta press på Rumänien och få landet att ta sitt ansvar. I väntan på att så sker får vi nog leva med situationen och visst kan det vara ett billigt pris att betala jämfört med att sitta i ur och skur för kanske en eller två hundralappar om dan. Men samtidigt strider detta mot hela denna plattform mänskligheten står på, vilken bygger på arbete, arbete och ännu mer arbete. Rätten till ett jobb kanske är EU:s viktigaste fråga (näst efter fred) och på den punkten har man inte lyckats särskilt bra.