”I never had any friends later like the ones I had when I was 12.

Strofen kommer från Rob Reiner´s film Stand By Me – baserad på en novell av Stephen King – och får mig att tänka efter. Visst minns jag kompisarna från den tiden. Så länge sedan men ändå nära på ett nästan overkligt sätt. Jag kan minnas ord, tonfall och skratt med en exakthet som vore de inspelade på band. Upplevelser vi hade tillsammans, drömmar vi ville skulle vara desamma. En tid då det var viktigare att hålla samman gruppen än att riskera en splittring för att man tyckte annorlunda. Den med starkaste åsikterna och främsta förmågan att övertyga slog an tonen hos de andra. Alla gäng har nog en förgrundsfigur och det är nästan alltid denne som hanterar agendan. Inte minst då man är 12 år.

Särskilt kommer jag i håg dofterna. De gör återbesök nu när våren än en gång gästar oss. De där lite kyliga kvällarna med sina speciella förnimmelser i näsborrarna. När gräset slagits för första gången och temperaturen sjunker samtidigt som solen går ner. I aftonens dunkel kunde vi gömma lite av vår osäkerhet, känna på det förbjudna och långsamt smaka på vuxenlivet. Små flickor som plötsligt börjat få andra former och doftade parfym. Osäkerhet och blyghet dominerade men nyfikenheten skulle till slut ändå segra. Vi var barn som gläntade på porten till vuxenlivet och det fanns ingen återvändo. Vi längtade så efter det som stod framför oss att vi inte inte riktigt kunde ta till oss det stora som skedde just då.

Så var vi plötsligt vuxna. Vissa vid 18, andra vid 20 och några betydligt senare. Frihet i förening med plikter. Möjligheter och förväntningar. Livet stod framför oss och föreföll oändligt. Vem kunde ta för sig mest och bli den framgångsrike, den som förverkligade de drömmar vi haft då vi var 12?

Men alla hade inte samma mål, även om vi gärna ville få det att verka så. Några gick åt ett håll, ett fåtal rusade oförväget mot äventyret men flertalet valde det säkra och relativt trygga. På så vis kom vi från varandra och våra möten blev allt mer sällsynta. Men vid de få tillfällen vi träffas är det som tiden stått stilla. Allt känns så enkelt och naturligt när klockan ställs tillbaka – till den tid i livet då vi alla var 12.