Efter Andra Världskrigets slut skrev George Orwell romanen ”1984”. En dyster framtidsvision där samhället helt och hållet övervakar och kontrollerar individen. Med facit i hand kan vi konstatera att riktigt så illa gick det inte, samtidigt som delar av det han beskriver faktiskt uppfyllts. Även i länder som anses vara demokratier.
Den digitala tekniken har utvecklat vårt samhälle enormt. Att återgå till det analoga skulle vara en omöjlighet. Praktiskt och enkelt att med knappar på telefonen kunna flytta pengar, kommunicera med människor långt borta eller spara information i ett oändligt arkiv som inte tar mer plats än gamla tiders plånböcker.
Men naturligtvis finns det en baksida. Eller flera. En är att de flesta fastnat i teknikens möjligheter så till den grad att det påverkar relationer med andra människor. Massor av ”vänner” på FB men dålig förmåga att umgås med personer som befinner sig i samma rum. En annan effekt av digitala plattformar är att det som gjorts aldrig försvinner. Ett korkat inlägg på sociala kan man få bära med sig. Det finns där och kan plockas fram när som helst – om någon anser sig ha behov av det.
George Orwell gick bort redan 1950 – bara året efter att ”1984” gavs ut. Men hade han varit med i dagens samhälle tror jag han tyckt att en hel del av de scenarior han beskrev, faktiskt har uppfyllts. Det där med total övervakning, till exempel. Eftersom vi använder våra betalkort till i stort sett alla inköp, så kan både våra vanor och förflyttningar enkelt följas. Sverige sägs vara föregångare på detta område, men är det egentligen så klokt? Vill vi att myndigheter och banker ska känna till allt vi gör? Och var vi befinner oss? Jag känner någon som aldrig använder kortet på Systembolaget. Helt enkelt därför att denne inte vill riskera att höra från banken att det blir inget lån, eftersom inköpens storlek tyder på alkoholism! Långsökt? Kanske. Men ändå lite tankeväckande för egentligen anser de flesta av oss att integritet är viktigt.
Vissa saker vill vi hålla för oss själva men korten avslöjar vår vandringsväg och de vanor vi har. Förre rikspolischefen och landshövdingen Björn Eriksson startade en gång Kontantupproret. Ett argument han har är att med korten är vi onödigt sårbara. En eventuell fiende kan bara manövrera ut våra digitala system för att lamslå landet. Han tar också upp integritet som en av människans mest betydelsefulla rättigheter.
De som driver fram det kontantlösa samhället är i första hand bankerna. Lönsamt trots att kortbedrägerier oftast ersätts av banken. Och denna typ av kriminalitet har ökat kraftigt de senaste åren. Affärerna föredrar också kort och hänvisar till rånrisken. Men det är bara delvis sant för det finns system för säker hantering av kontanter.
Att ta ut kontanter är inte lätt. Även om man har gott om ekonomiskt utrymme på kontot. Bankomaterna blir inte fler, tvärtom plockas de bort på många platser då ”behov inte finns”. Man har också sänkt de gränser för belopp som man kan trycka fram via ”touch”-rutorna. Nu är högsta belopp i de flesta automater sänkt till 600 kronor. Förvisso kan man ta ut mer, men då ska aktuellt belopp knappas in manuellt. En signal om åt vilket håll banker och myndigheter strävar.
Än värre är det att sätta in kontanta medel. En redogörelse varifrån pengarna kommer är nödvändig och helst ska den vara skriftligt dokumenterad. Detta för motarbeta terrorism säg det, men argumentet känns lite ihåligt många gånger. SÄPO lär ha hyfsad kartläggning på de riktiga farliga personer som vistas i vårt land, så det borde gå att inrama och begränsa den gruppen vad gäller ekonomiska transaktioner. Utan att blanda in ”vanliga” människor som kanske fått kontant betalt för något de sålt. Fast egentligen handlar det nog mer om att Skatteverket fått en välkommen möjlighet att kolla oss lite extra. En god täckmantel är att skylla på möjlig terrorism.
Vi lever i en föränderlig värld. Mycket har blivit bättre och enklare. Ändå är det viktigt att vi som medborgare i ett demokratiskt land funderar på vad som är viktigt för oss. Frihet och valmöjligheter står enligt min mening högt på listan. Något som alla invånare i demokratier i grund och botten har. Men vi bör ändå vara vaksamma på hur den digitala tekniken används. Och hur den kan tänkas komma till användning i en annan framtid. Av styrande som justerar nu befintliga lagar så att det passar deras syften. Då kan den lilla apparat som kallas ”Smart Phone” förvandlas från vän till fiende. Kanske smartast att inte låta hela ditt liv hamna i den?